Boknörd wannabe

Att jag aldrig kommer att nå samma boknördsstatus som Textmissbrukaren är ju givet men det har tagit sig sedan nyår. Innan dess har jag befunnit i en mer eller mindre konsekvent bokbojkhott i ca två års tid.

Doris Lessing är en starkt bidragande orsak. Så fort svenska akademien har försökt sig på att definiera hennes skrivande har hon protesterat. Hon är väl värd att läsa för sina tankar om politik och politiska sammanhang, relationer, jämställdhet, skrivande och katter. Jag får nöja mig så, det är så svårt att hitta de rätta orden för något som engagerar så starkt. Lästa böcker: Den femte sanningen, Ljuvaste dröm, Under huden, Vandra i skugga och Om katter. Alla rekommenderas varmt.

Bodil Malmstens blogganteckningar som hon givit ut i två böcker – Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år. BM behärskar det underbara, flyktiga och träffsäkra språket som bloggen ger utrymme för. En språkkänsla att avundas. Det är förstås inte bara form utan också innehåll. Återigen en författares betraktelser och en tillfällig lust att flytta till Finistère och bli urbra författare griper tag i en. Sen verkligheten, lappsjuka på fem sekunder, att aldrig ha vare sig tålamod eller förmågan att skriva så bra. Jag har läst bloggböckerna och från adlibris väntar ytterligare tre böcker av samma författare.

Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Också riktigt bra. Framförallt första novellen biter sig kvar – hon som är perfekt dumpar honom som är perfekt – nästan. Han gör misstaget att snegla på mobilen efter middagen. Tänk den som kunde vara så självklart dryg! Resten blir en som en påse smågodis, kvalitetsgodis att bara njuta av och sluka.

Bitterfittan av Maria Sveland – påskläsning. Så svidande uppriktigt om hur (förställer jag mig) ett liv för småbarnsföräldrar med stora ambitioner på jämställdhetsområdet kan te sig. Problematiseringen kring tvåsamheten genom reflexioner kring Erica Jongs Rädd att flyga som känns så välbekant nu, så obekant för bara några år sedan.

En bok som ligger kvar på nattduksbordet är den överpretentiösa Susan Sontags Där tonvikten ligger. Det var en jättebra bok, småessäer om läsning, film, dans teater, fotografi, måleri och livet som författare och intellektuell. Men kanske har Bodil Malmsten förstört den läsupplevelsen med några korta rader om hur Sontag fick hybris efter att ha sett Persona och gjort egna versioner. Nu tycker jag tonfallet är högdraget och mästrande. Kanske får den en ny chans.

En snedvriden debatt

De senaste dagarna har debatten kring regionfrågan varit stor i delar av mitt parti. Det är roligt tycker jag och om det ska bli något överhuvudtaget är det dags att plocka fram allt engagemang för att driva frågan framåt så att inte regionmotståndarna kan stå vid sidan och titta på – och få som de vill.

Vi har länge (och ibland till leda) pratat om att det inte ska ritas några kartor, att vi först ska diskutera grundläggande principer och vilka faktorer som väger tungt och tyngst i en ny regionindelning. Nu när det faktiskt är dags att sätta sig vid ritbordet, ge sig ut och fria så visar det sig att bilden av vilka principer som bör gälla för en ny regionindelning är olika. Lite förenklat antar jag så kan man ställa sig på sjukvårdsbenet eller arbetsmarknadsbenet. Antingen optimerar vi för ett bra fungerande sjukvårdssystem på regional nivå, eller för infrastruktur och kommunikationer som kan ta oss till Stockholm (och framförallt tillbaka hem igen).

Min stilla undran är om vi behöver välja så kategoriskt. Ibland låter det som att alla vägar och järnvägar tar slut vid de framtida regiongränserna och att vi där kommer att bygga höga murar med passkontroller. (Det är då det känns tryggt att vi har många flygplatser i länet så att vi ialla fall kan flyga ut). Det verkar också som att analysen man gör kring sjukvården det är att vi behöver en bunt stora (och mellanstora) sjukhus som kan ta hand om ovanliga och svåra sjukdomar, sen fixar vårdcentralen resten. Det är inte så enkelt.

Alla vill till Stockholm. Vi som bor i Linköping vill nog egentligen ännu snabbare till Stockholm eftersom det är längre dit för oss. Engagemanget för Ostlänken är stort och det största hindret för byggandet av densamma är den i Katrineholm bosatta finansministern som förlitar sig på otidsenliga samhällsekonomiska analysmetoder. Oavsett om vi hamnar i Östra Götalandsregionen eller bara blir lilla Östergötland eller något annat så kommer vi att fortsätta verka aktivt och intensivt för byggandet av Ostlänken, för att våra vägar och järnvägar inom regionen/länet och mellan andra ska vara av bra kvalitet. Engagemanget för snabba resor till Stockholm eller vartsomhelst i vårt närområde dit många vill pendla kommer att vara fortsatt starkt.

Men sjukvården då? Trots det mycket starka engagemang som finns för vår sjukvård och våra sjukhus så har frågan hamnat mycket perifert enligt min mening. Det finns stora poänger att bilda större regioner utifrån ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Storleken har betydelse – utifrån ett utvecklingsperspektiv. Sjukvården är en oerhört kunskapsintensiv verksamhet. För att kunna ta emot och sprida ny kunskap, införa nya metoder och mönstra ut gamla krävs större massa än dagens storlek på landsting. Det krävs en helhetssyn, en systemsyn där inget sjukhus och ingen vårdcentral kan säga ”sköt du ditt så sköter jag mitt”. Kostnaderna för stora investeringar behöver spridas på fler, underlaget för forskningen behöver bli större. Ansvarskommittén föreslår att en regionkommun bör ansvara för ett regionsjukhus.

Det blir en region Syd/Skåne eller vad de kan tänkas heta, en Stockholmsregion och/eller Mälardalsregion. Vättern avskärmar oss praktiskt västerut. Däremellan har vi gemensamma problem att lösa.

Jag tror inte att de nya regionerna (om de kommer till stånd) kommer att bilda murar i människors vardag. I Skåne låter man sig inte hindras av nationsgränserna utan pendlar glatt över sundet. Låt därför inte frågan om regionförstoring begränsas till att handla om pendling och arbetsmarknadsregioner. Människor känner inga administrativa gränser. Men för sjukvårdens utveckling är det av största betydelse att vi får en större och väl fungerande hälso- och sjukvårdsregion. Här har vi en bra start i vår sjukvårdsregion Östergötland, Jönköping och Kalmar län tycker jag.