Min vän
Kristin har triggat mig
några gånger, nu är det dags! Jag håller nämligen inte med, jag tycker om kårobligatoriet. Det är inte ens ett nödvändigt ont (som en del brukar kunna argumentera) och jag tycker rent principiellt att vi både kan och bör behålla det.
Argumentationen hämtar jag lite omvänt från den tämligen konservative/liberale Michael Oakeshott, som menar att det finns två typer av mänskliga gemenskaper: enterprise association och civil association. Enterprise association är en gemenskap som har ett uttalat mål och syfte. Då det finns uttalade målsättningar så måste också medlemskapet i enterprise association vara frivilligt. I den andra typen av gemenskap är människor relaterade till varandra i termer av praxis, typ regler – normer för uppförande vid handlande. Viktigt är att gemenskapen civil association inte har uttalade mål och syften, utan man har bara dessa regler att följa. Det är ungefär så här man brukar argumentera, lite förenklat, när man är mot kårobligatoriet. Man hänvisar till föreningsfriheten, att man bara kan vara med i föreningar man själv valt att gå med i.
Det här är ju en intressant indelning – i teorin. I praktiken får den konsekvensen (menar jag) att man inte kan driva en aktiv välfärdspolitik i staten, t ex. Staten väljer man ju inte att gå med i (jo man kan förstås aktivt emigrera, men många föds ju mer eller mindre ofrivilligt i ett land och blir medborgare). Då kan man inte föra en instrumentell politik i statens namn som faktiskt syftar till något. Vi kan bara ha en gemenskap som ställer upp lagar för hur mänskligt interagerande får gå till – som danssteg, eller regler för ett sällskapsspel – som schack, för att nämna ett par exempel.
Samtidigt så finns det ju en lockelse och logik i Oakeshotts argumentation. Är man med i en sammanslutning som man inte kan välja att vara med i eller ej, så kanske den inte ska ha en uttalad åsikt eller ett uttalat mål. Lösningen heter mänskliga rättigheter, demokrati och partisystem. Vi ställer upp ett gäng rättigheter som alla medborgare har, vi har regelbundna demokratiska val där partier får ställa upp. Partierna får sedan bilda regering, föra sin politik… Ja, ni vet ju hur det går till. Och det är ju så det funkar i kåren också, med undantag för de mänskliga rättigheterna, men de har man ju i egenskap av svensk medborgare.
Jag ser ingen principiell skillnad. Jag ser inte problemet, blir det då också ett frihetsproblem att vara svensk medborgare? (En del menar ju iofs att vi lever i enpartistat, jag håller inte med.) Däremot ser jag en hel del fördelar i det arbete som kåren bedriver. Värnar studenternas rättigheter och intressen gentemot universitet och kommun. Driver på i att studenter ska få göra kursutvärderingar, att jämställdhet borde råda även på universitetet osv.
Jo – ett problem, jag kan tycka att kåren borde avskaffa det politiska programmet och införa ett mer normal-svenskt-demokratiskt system, där partier går till val på ett program får majoritet och regerar och ställs till svars. Men här finns en del praktiska invändningar som jag inte orkar ta upp nu.
Sedan är jag av den åsikten att det av praktiska skäl eventuellt skulle vara bra om man avskaffade kåren. Då kanske den skulle vitaliseras lite?? Men det är ju en helt annan diskussion.
Till sist, en tes som en vis miljöpartist spikat: Frihet är ett tillstånd, inte ett utrymme. Kan det bli vackrare?