Per Hagman - jordens olyckligaste människa?

Läser just nu Per Hagmans Att komma hem ska vara en schlager. Som plåster för min själ, PH måste vara en av de mest olyckliga människorna, eller har jag missat något?

J'accuse!

Har länge mesat mig i frågan om föräldraförsäkringen och tyckt att visst är det viktigt för kvinnorna att föräldraförsäkringen delas men allra viktigast är det ju för barnen. ”Could anybody please think of the children!” Men nu har jag surnat till lite, faktiskt. Tack vare det aggregerade beteendet hos enskilda kvinnor och män i det här landet, när det gäller uttaget av föräldraförsäkringen så kommer jag som kvinna att få lägre lön. Mina medsystrar sabbar för mig! (För er som inte är med i matchen om hur det hänger ihop läs Anna Thoursies debattartikel i DN från den 12 september.) Jag gillar att människor är fria att göra sina egna livsval så länge det inte drabbar mig. Frihet under ansvar brukar det ju så moget heta, talar resultatet för att svenska folket inte är moget att ta ett eget ansvar i fråga om uttaget av föräldraförsäkringen?

Vad är det egentligen som är så farligt med att släppa in männen i hemmen hos barnen? Jag fattar inte. Eller har ni urtråkiga jobb att gå tillbaka till? Är jag orättvis? Tja, ni gör livet orättvist för mig, och för er själva. Men mest av allt anklagar jag mitt eget parti, eller i alla fall partistyrelsen som trots att de ser vilka diskriminerande konsekvenser en icke-individualiserad föräldraförsäkring innebär hellre står med våta fingret i luften. Tur att vi har en partikongress?

Här händer det inte så mycket just nu...

... i väntan på att min inspiration rinner till tycker jag att ni ska ta en kik på Palles blog där han föreslår fyra kriterier att tillämpa vid införandet av en fjärde etisk princip för hälso- och sjukvården - egenansvaret. Spännande tycker jag, klarar vi att föra en sådan diskussion, eller måste vi hänfalla till "mera glass åt barnen-politik"? Den enda vägen har aldrig varit tydligare, att vika undan för den här diskussionen skulle innebära ett enormt underbetyg för politikernas tilltro till medborgarna. Den enda vägen är den svåra vägen, så är det.

På jakt efter en åsikt – hjälp!

I början av sommaren skrev jag på en annan blogg om det positiva med att lesbiska äntligen har rätt till insemination. Nu ska beslutet verkställas i landstingen och frågan som nu ställs är huruvida inseminationen av fertila lesbiska kvinnor ska bekostas av det gemensamma eller av de lesbiska. Å ena sidan: Att vara lesbisk är inget sjukdomstillstånd, varför det skulle handla om en medicinsk behandling av en fullt frisk kvinna. Detta kan man anse ligger utanför landstingets åtaganden. Att landstingen kan vara en utförare av uppdraget måste inte per definition innebära att det ska bekostas av det gemensamma. Man kan hävda att alla människor behandlas lika och att därmed ingen diskriminering föreligger, fertila kvinnor oavsett sexuell läggning får själva bekosta insemination.

Men man kan se på diskriminering på lite olika sätt, direkt och indirekt diskriminering. När lagen om likabehandling infördes i högskolan pekade man på just detta faktum, att behandla alla lika kan vara ett fall av indirekt diskriminering "…Indirekt diskriminering kan uppstå när en högskola ställer villkor som verkar neutrala men som i praktiken särskilt missgynnar människor med viss könstillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, viss sexuell läggning eller visst funktionshinder." (Ur informationsmaterialet Likabehandling i högskolan – så säger lagen som bland annat kan hämtas hem här). Jag vet inte vad de nya bestämmelserna vad gäller insemination av lesbiska säger om indirekt diskriminering men lagen har väl tillskapats i syfte att diskrimineringen ska upphöra, eller?

Sedan kan man ju jämföra med andra grupper, manlig omskärelse och sterilisering av icke-medicinska skäl är två exempel på behandlingar som utförs av landstingen, mot avgift. Är insemination av lesbiska jämförbart med detta? Och sist men inte minst det faktum att behoven av hälso- och sjukvård överstiger resurserna. Är det då OK att ställa lesbisk insemination utanför arbetet med öppna prioriteringar och därmed (ialla fall principiellt) tränga ut andra behov? Vad tycker du?