Katastrofkommissionen har kommit med sin slutrapport, snabbversionen lyder väl ungefär: ytterst var det Göran Perssons fel och det var Laila Freivalds fel. Förslaget från Katastrofkommissionen är att man inrättar en krisenhet.
Många menar att Laila Freivalds borde ta sitt ansvar och avgå. Hur kan det vara att ta sitt ansvar genom att avgå? Att avgå är ju tvärtom att inte ta ansvar. Det är att erkänna misslyckande, eventuell inkompetens och lämna över till någon annan lösa problem man själv borde hantera. Mycket kunde ha fungerat mycket bättre, även om man kan kanske bör hålla i åtanke att kriser och katastrofer per definition är svåra att värja sig mot och hantera. Löser vi några problem med att Freivalds avgår? Är det att ta ansvar för något som faktiskt redan är för sent?
Carl B Hamilton argumenterar så utmärkt som det bara går i sitt nyhetsbrev Hamiltons blandning för att oppositionen lägger ett misstroendevotum och det är kanske det bästa sättet att utkräva ansvar i efterhand, men man märker även av Hamiltons argumentation att det hela blir lite bakvänt: "Om oppositionen efter en så noga utredd, unik och tydlig kritik som den medborgarkommissionen framfört inte skulle framlägga en misstroendeförklaring, när skall då en opposition i Sverige någonsin göra detta? " Att i en formell ordning utkräva ansvar blir en negativ valhandling, antingen genom misstroendevotum eller vart fjärde år i de allmänna valen. Borde inte kravet istället vara att avkräva Persson och Freivalds en organisation på SB och UD som kan hantera kriser? Istället för att kräva hämnd och häxprocesser. Tror vi att de är inkompetenta till detta så får vi avsätta dem, men då handlar det inte om låta dem ta sitt ansvar, det handlar om att frånta ta dem ansvar vi anser att de inte behärskar. Visst lägg gärna ett misstroendevotum, när om inte nu? Men hur menar man man att det kan kopplas till ansvarstagande?
Kjell Höglund inleder låten Häxprocess så här:
"Det är så lätt att hitta syndabockar om man vill
och fastän häxprocesser hörde gångna tider till
så har vi inte glömt principen, den är alltför bra
den kommer väl till pass när det är något vi vill ha"
Vad är det vi vill ha egentligen? Att tsunamin aldrig skulle ha ägt rum? En parlamentarisk kris i lite lagom tid innan valet? Att någon ska bära hundhuvudet och säga "Det var mitt fel"?
Jag kan inte tänka mig annat att än att det finns ett antal tjänstemän och ministrar på SB och UD som djupt ångrar saker man gjorde och saker man inte gjorde under tsunamikatastrofen. Aldrig kommer de väl att sluta att ångra sig?
Jag vill ha en bra krisberedskap på regeringskansliet. Blir krisberedskapen bättre av att Freivalds eller Persson avgår? Jag tror inte det och det känns futtigt i sammanhanget.
3 kommentarer:
"Det är att erkänna misslyckande, eventuell inkompetens och lämna över till någon annan lösa problem man själv borde hantera."
Just det! Klarar man inte skivan är det bättre att någon lämpad får ta över.
Avgå, Laila. (Det minsta vi förtjänar är en utrikesminister som är intresserad av omvärlden.)
Visst, mycket kunde ha gjorts bättre, men tycker det är tragiskt när man tar upp detta som en i det närmaste valfråga.
Om vi kunde få höra mer av de som utförde ett jättejobb, hur exemeplvis Svenska ambassaden i Thailand var bland de första på plats i Phuket skulle det ge en mer rättvis bild. Men hur skulle vi kunna vara beredda på en sådan katastrof som hände på andra sidan jordklotet? Hur skulle någon kunna vara det?
Att kräva Freivalds/Perssons/regeringens avgång nu är bara att söka syndabockar och strategiskt spel inför valrörelsen, tycker jag. (Det mest strategiska är väl dock att göra som majoriteten av den splittrade alliansen - dra ut på katatrofen ännu mera, invänta KU-förhören, kom fram till samma slutsatser som tidigare och kör misstroendevotum).
Men att avgå, är ju inte att själv ta ansvar, det är att låta någon annan ta ansvar. I så fall ska väl Persson avgå, och vi ska lämna plats till alliansen att ta ansvar - men nej, då spricker ju valtaktiken, så kan vi ju inte göra...
Freivalds och resten av regeringen gjorde sina bedömningar om huruvida de skulle avgå för knappt ett år sedan. För dem stod det säkert klart vilka misstag som var begångna ganska snart efter Tsunamikatastrofen, det behövde de ingen kommission för att lista ut. Inte heller oppositionen tror jag egentligen behövde den här betänketiden, men de kanske fattar lite långsamt?
Sedan tycker jag att Malin för in en mycket relevant fråga i sammanhanget, (som jag själv censurade bort i mitt inlägg): hur kan vi vara beredda på kriser runt halva jordklotet? Att ha en organisation för det oväntade är svårt, hur den ska dimensioneras är ännu svårare att avgöra. Därmed som sagt inte sagt att organisationen var bra, tvärtom säger väl katastrofkommissionen. Det är lätt att i efterhand komma med lösningen om hur det borde ha gått till. Jättelätt, vi är nog ca 9 miljoner svenskar som nu kan säga hur man borde ha agerat.
Själv är jag också inne på att vi också måste diskutera gränserna för statens ansvar. Det är lite märkligt att människor (läs exempelvis oppositionen) som annars tycker att staten klemar bort medborgarna och kräver hårdare tag i socialförsäkringssystem, a-kassa, skolan osv tycker att staten kan åka på räddningspatrull runt halva jordklotet. Kan jag vänta mig att en svensk helikopter kommer och räddar mig om jag fastnar på Kilimanjaros topp? Eller måste vi vara flera, tre, fem 20, 100 svenskar? Har staten bara ett ansvar om vi är flera som är utomlands och råkar illa ut? Och när måste jag ta ansvar själv? Det känns oms att den här diskussionen ibland känns för tung och svår att ta tag i. Då är det lättare att utse syndabockar.
Skicka en kommentar