Mellandagsläsning

Årets julklappstema hos familjen Larsson-Örnfeldt var böcker och åter böcker. Fick bland annat Erica Jongs klassisker "Rädd att flyga" som verkar mycket lovande men den har tillfälligtvis blivit utkonkurrerad av SCB-rapporten Åttapartivalet 2010. Den är hela 112 sidor lång så det är tveksamt om jag kommer att plöja igenom hela, men vill ändå göra några kommentarer så långt jag har hunnit läsa.

Den stora nyheten är alltså den nettoväljarströmmen var den mellan socialdemokraterna och moderaterna (ca 100 000 väljare). Minst lika mycket uppmärksamhet förtjänar 2:a placeringen - gruppen ickeröstare som gick till moderaterna (ca 96 000). Det är alltså möjligt att soffan är en socialdemokraternas största fiende, men vi vinner dem inte per automatik bara de går och röstar.

Väljarna tyckte att valet 2010 var en positiv upplevelse såtillvida att "partikäbblet" nådde historiskt låga nivåer, andelen som uppfattade valrörelsen som svårbegriplig var relativt låg både år 2010 och 2006. Var tredje väljare tyckte valrörelsen var intressant och spännande (även detta en jämförelsevis hög siffra). Hela 84% ansåg att det spelade stor roll vem som vinner eller förlorar. Närmare hälften (48%) tyckte att det mycket stora eller ganska stora skillnader mellan de politiska partierna vilket är den högsta skattning som uppmätts.

Socialdemokraterna fick genomgående höga siffror när det gäller väljarnas exponering för kampanjverksamhet (M bräcker S enbart på en metod - besökt partis hemsida - här får S 8% och M 9%).

Även medias roll kommenteras - och här tar man till Kent Asps studier av tio valrörelser från 1979 och framåt som gett upphov till "tre empiriska generaliseringar":

1. något parti gynnas eller missgynnas alltid av bilden media ger under valrörelsen.
2. mediernas negativa eller positiva bilder har ett klart samband med valresultatet.
3. mediernas gynnande/missgynnande är inte orimligt utifrån hur samspel mellan publik, partier och verklighet utvecklas inför en valrörelse - "Förenklat kan man säga att partier som drabbas av medialt oflyt under en valrörelse i i någon mån har sig själv att skylla."

Tidigt i rapporten slås det fast att "Kampen om regeringsmakten avgörs i de numerärt större medelinkomstgrupperna och i den växande gruppen högutbildade tjänstemän i storstäderna som har en fast förankring på arbetsmarknaden." Lite mindre torrt uttrycker sig Jan Nygren i Dagens Industri innan jul:

"Misstänksamheten mot Socialdemokraterna har blivit stor inom medelklassen som en följd av debatten om fastighetsskatten och förmögenhetsskatten."

”Det här är människor som tycker att rättvisa är viktigt, vill ha vettiga villkor för de sjuka och arbetslösa och anser att en bra äldreomsorg ska prioriteras. Men man vill inte bara betraktas som ett föremål för ­beskattning.”

Lite längre ner i samma artikel säger Ardalan Shekarabi klokt att socialdemokraterna är i behov av en ny samhällsanalys och att den kris S nu befinner sig i inte kan avhjälpas genom att blicka inåt. Vi behöver knyta forskare och experter till oss för att forma en politik som är effektiv och bygger på kunskap menar Shekarabi.

Det finns hopp. 2011 var i mångt och mycket ett förlorat år för socialdemokraterna. Men ur kris kan utveckling komma. I Åttapartivalet 2010 finns kalla fakta som pekar mot att S inte kan skylla sina valresultat på andra. Informerade och intresserade väljare gick till valurnorna. Än finns mycket ogjort i arbetet med en ny samhällsanalys där Socialdemokratin och forskarsamhället möts.

Det är några dagar kvar av 2011. Jag ska läsa lite till av Åttapartivalet. Men sen är hög tid att lyfta blicken och ta sig an 2012. Jag är färdig med 2011.