Anna spekulerar

Kejsaren är naken!

2012-01-02T07:20:00.001+01:00

Ylva Johansson ägnade 2012 års första dag åt att blogga. Socialdemokraterna är i kris och partiledaren Håkan Juholt har ett stort ansvar kan man säga att kortversionen var. En ännu kortare version av detta: "Kejsaren är naken!"

Varför säger YJ detta? Varför, kan man fråga sig eftersom det helt uppenbart provocerar och folk irriterat går ut och säger att nu måste vi prata politik. Egentligen är det ju bara YJ själv som kan svara på detta. Det handlar inte om att hon saknar förtroende för partiledaren enligt henne själv.

Två möjliga förklaringar, aningens kort och förenklat.
Vi ska inte göra skillnad på folk och folk och vi ska inte glömma. Mona Sahlin fick ta stort ansvar och stor skuld för valförlusten 2010. Då ställdes krav på att ställa sin plats till förfogande. Detta kräver dock inte YJ, kan vara väl värt att notera.
2. "Damn you - normalfördelningskurvan". Det var en alternativ rubrik för detta inlägg. Någon måste säga det uppenbara ut högt. Det är en temperaturmätare, allt är inte frid och fröjd. Och återigen, vi kan inte skylla på någon annan. Vi kan inte längre gömma oss bakom Monas kjolar, som fö inte är särskilt långa.

Jag tror det råder en bred enighet internt i partiet att det är dags att prata politik. Det tror jag YJ tycker också. Däremot tror jag inte enigheten om varför S är i kris är lika bred. Så länge som folk vill stoppa huvudet i sanden och skylla på någon annan då kommer också annat folk då och då offentligt peka och ropa "Men titta då, kejsaren är ju faktiskt naken!"

- Posted using BlogPress from my iPad

Mellan gammalt och nytt

2012-01-01T22:11:00.005+01:00

Anemoner - nyårsaftonens bordsdekorationer

Har tagit farväl till 2011 och välkomnat 2012. Årets första dag blev som så ofta en dag i stillhet - en lucka, som ett ingenmansland mellan gammalt och nytt. Igår när jag förberedde mig inför kvällens festligheter tänkte jag tillbaka på året som gått. Jag gjorde en lista. Året var händelserikt, det var lyckliga stunder och stunder i sorg. Stora händelser som blandas med trivialiteter. Ibland har det känts som att jorden snurrat alldeles för fort, för att mot slutet av året helt plötsligt göra nästan halt.

Känslan att det är som i boktiteln "Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat" poppar upp titt som tätt. Särskilt under hösten när jag känner att jag inte riktigt hunnit med människor i mitt liv som jag vill ägna uppmärksamhet och spendera tid tillsammans med. Under sommaren hade jag lyckan att få vara tillsammans med många av mina favoritpersoner. Till slut blev jag faktiskt trött på människor och de sista dagarna av semestern tillbringade jag för mig själv. Så det har inte direkt varit en jämn lunk - mer av en berg-och-dalbana.

Nu kommer ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar. Jag hoppas på mer balans samtidigt som nya utmaningar står inför dörren. Jag kommer t ex att byta inriktning i politiken och blir 2:e vice ordförande i Trafiknämnden. Jag borde dessutom lära mig segla i år.

En ständigt närvarande ambition är att bli mer närvarande här. Än så länge finns det hopp. Året är nytt och hittills helt oförstört.

Mellandagsläsning

2011-12-28T20:08:00.003+01:00

Årets julklappstema hos familjen Larsson-Örnfeldt var böcker och åter böcker. Fick bland annat Erica Jongs klassisker "Rädd att flyga" som verkar mycket lovande men den har tillfälligtvis blivit utkonkurrerad av SCB-rapporten Åttapartivalet 2010. Den är hela 112 sidor lång så det är tveksamt om jag kommer att plöja igenom hela, men vill ändå göra några kommentarer så långt jag har hunnit läsa.

Den stora nyheten är alltså den nettoväljarströmmen var den mellan socialdemokraterna och moderaterna (ca 100 000 väljare). Minst lika mycket uppmärksamhet förtjänar 2:a placeringen - gruppen ickeröstare som gick till moderaterna (ca 96 000). Det är alltså möjligt att soffan är en socialdemokraternas största fiende, men vi vinner dem inte per automatik bara de går och röstar.

Väljarna tyckte att valet 2010 var en positiv upplevelse såtillvida att "partikäbblet" nådde historiskt låga nivåer, andelen som uppfattade valrörelsen som svårbegriplig var relativt låg både år 2010 och 2006. Var tredje väljare tyckte valrörelsen var intressant och spännande (även detta en jämförelsevis hög siffra). Hela 84% ansåg att det spelade stor roll vem som vinner eller förlorar. Närmare hälften (48%) tyckte att det mycket stora eller ganska stora skillnader mellan de politiska partierna vilket är den högsta skattning som uppmätts.

Socialdemokraterna fick genomgående höga siffror när det gäller väljarnas exponering för kampanjverksamhet (M bräcker S enbart på en metod - besökt partis hemsida - här får S 8% och M 9%).

Även medias roll kommenteras - och här tar man till Kent Asps studier av tio valrörelser från 1979 och framåt som gett upphov till "tre empiriska generaliseringar":

något parti gynnas eller missgynnas alltid av bilden media ger under valrörelsen.
mediernas negativa eller positiva bilder har ett klart samband med valresultatet.
mediernas gynnande/missgynnande är inte orimligt utifrån hur samspel mellan publik, partier och verklighet utvecklas inför en valrörelse - "Förenklat kan man säga att partier som drabbas av medialt oflyt under en valrörelse i i någon mån har sig själv att skylla."

Tidigt i rapporten slås det fast att "Kampen om regeringsmakten avgörs i de numerärt större medelinkomstgrupperna och i den växande gruppen högutbildade tjänstemän i storstäderna som har en fast förankring på arbetsmarknaden." Lite mindre torrt uttrycker sig Jan Nygren i Dagens Industri innan jul:

"Misstänksamheten mot Socialdemokraterna har blivit stor inom medelklassen som en följd av debatten om fastighetsskatten och förmögenhetsskatten."

”Det här är människor som tycker att rättvisa är viktigt, vill ha vettiga villkor för de sjuka och arbetslösa och anser att en bra äldreomsorg ska prioriteras. Men man vill inte bara betraktas som ett föremål för beskattning.”

Lite längre ner i samma artikel säger Ardalan Shekarabi klokt att socialdemokraterna är i behov av en ny samhällsanalys och att den kris S nu befinner sig i inte kan avhjälpas genom att blicka inåt. Vi behöver knyta forskare och experter till oss för att forma en politik som är effektiv och bygger på kunskap menar Shekarabi.

Det finns hopp. 2011 var i mångt och mycket ett förlorat år för socialdemokraterna. Men ur kris kan utveckling komma. I Åttapartivalet 2010 finns kalla fakta som pekar mot att S inte kan skylla sina valresultat på andra. Informerade och intresserade väljare gick till valurnorna. Än finns mycket ogjort i arbetet med en ny samhällsanalys där Socialdemokratin och forskarsamhället möts.

Det är några dagar kvar av 2011. Jag ska läsa lite till av Åttapartivalet. Men sen är hög tid att lyfta blicken och ta sig an 2012. Jag är färdig med 2011.

Ett steg norrut

2011-11-17T07:53:00.001+01:00

Några dramatiska tidningsartiklar och ett långt möte senare är så de östgötska partierna tillräckligt eniga för att blicka norrut. En konstellation med Sörmland, Örebro län och Västmanland var inte vårt förstahandsval - inte heller är det sörmlänningarnas förstaval.

Vad beslutet igår står för verkar det finnas lite olika tolkningar om - är det att syna korten eller ett första positivt steg framåt?

Jag tycker det är positivt att vi skaffar oss handlingsutrymme och om möjligt valalternativ. I det avseendet känns beslutet bra. Det som är mera oklart är konsekvenserna för hälso- och sjukvården och för universitetssjukhuset i en sådan region. I vårt förstahandsalternativ var denna fråga mycket tydligare belyst. Inte minst pga det faktum att vi ingår i samma sjukvårdsregion sedan lång tid tillbaka. Kanske kan vår arbetsmarknadsregion vidgas om vi förmår att förbättra pendlingsmöjligheterna och det är i så fall bara positivt.

Det enda vi med säkerhet vet att vi har gemensamt just nu är dock att vi alla vill till Stockholm. Och det känns ju inte tillräckligt när en självständig storregion med egen utvecklingskraft ska formas. Men jag hoppas på många intressanta diskussioner och analyser framöver.

- Posted using BlogPress from my iPhone

To be or not to be - Bill or Phil?

2011-10-23T17:24:00.003+02:00

I går var jag på Framtidskonferens i Västerås. Den absolut största behållningen av dagen kom först - Gardar Björnssons pass "Hur Bill blev Phil". Det var skönt och välbehövligt att få lyfta blicken från de senaste veckornas kris i partiet. Till att "upptäcka" att problemen funnits med oss länge, riktigt länge.

Björnsson hade helt gjort det grundläggande arbetet att omvärldsspana - vad har hänt i samhället och vad ska vi ha för strategi för att möta det. Egentligen var det inga nyheter - Bill vaneröstaren hade blivit Phil den politiska konsumenten. Andelen väljare med stark partiidentifikation har rasat dramatiskt, likaså klassröstningen.

Björnsson visade besvärande siffror som visade att resurserna partiet lägger på policyutveckling är försvinnande små jämfört med kampanj. Han gjorde därefter en intressant jämförelse med hur företagen gått från att vara produktorienterade till att bli sälj- och slutligen marknadsorienterade och visade att motsvarande förändring kan göras hos politiska partier. Utmaningen ligger i att jämfört med den produktorienterade processen kunde gå direkt från färdig produkt till kommunikation så blir en process som bygger på väljarkunskap längre och består av mellanled innan den kan slutkommuniceras. Det handlar inte om, betonade Björnsson, om att ge upp sin ideologi, men att faktiskt känna medborgarna och utveckla politik som har relevans för medborgarna. Lös väljarnas problem, för att kanske uttrycka sig aningens för enkelt.

Att lägga örat mot marken har vi sagt att vi ska göra i säkert tio år, kunde konstateras. Det verkar alltså som att vi har vissa implementeringsproblem. Här hade Björnsson inte så många svar och det är kanske inte heller nödvändigt. Långsiktighet, systematik och uthållighet tänker jag är nyckelbegreppen här.

För mig är det väldigt tydligt att vi måste se och acceptera att väljaren dvs medborgaren har gått från att vara Bill till Phil. Phil lever dock kvar. Allra vanligast förekommande är han som medlem i Socialdemokraterna och andra partier. Jag är själv i många avseenden en Bill, att vara socialdemokrat för mig är inte bara ett aktivt ställningstagande - det är en stor del av min identitet. Men jag är mer än summan av mina erfarenheter. Det finns inget självändamål i att leva kvar som en Bill och även om Bill alltid kommer finnas kvar som en liten del i mig måste jag inse att omvärlden ser annorlunda ut.

Nu återstår att rusta partiet för att arbeta med policyutveckling med utgångspunkt i väljarkunskap (vilket alltså inte står i motsats till ideologi, men ideologi utan väljarkunskap är dömt att misslyckas) och att ta emot, välkomna och behålla medlemmar som är som Phil är mest.

Testing, testing...

2011-07-09T08:05:00.001+02:00

...ettvå, ettvå...

Har skaffat en blogg-app. Det skulle kunna innebära en liten nystart för mitt bloggande.

Men å andra sidan är det ju semester...

- Posted using BlogPress from my iPhone

kortblogg om detta med hälsokontroller

2011-03-31T18:18:00.001+02:00

Ibland hör jag synpunkten om att vårdcentralerna borde tillhandahålla hälsokontroller åt alla. Jag tycker det är fel.

Jag tycker den gemensamt finansierade vården ska tillhandahållas efter behov. Är man sjuk så egenvårdar man sig. Är man för sjuk för det så uppsöker man vården. De allra flesta av oss är kapabla att avgöra när jag är frisk och när jag är sjuk. Det hänger också ihop med det ansvaret man själv har för sin hälsa.

Det betyder inte att Jag är helt emot hälsokontroller. Det kan t ex vara befogat att överväga för den äldsta delen av befolkningen. Eller andra grupper eller patientgrupper som man har anledning att tro har svårt att ta ansvar för sin egen hälsa.

Men hälsokontroller ska inte vara en generell rättighet man har. Vi ska vara aktsamma om vara gemensamma resurser. Och vi ska inte frånta människor ansvaret och förmågan att själv känna efter om jag är sjuk eller frisk.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Lite länkar

2011-03-27T13:30:00.004+02:00

Trodde att jag idag skulle blogga lite om mina funderingar över den här kongressen, men gårdagens trevligheter tar ut sin rätt. Jag väljer istället att länka till några av mina kloka delegationsvänner som gjort superbra inlägg igår och i förrgår.

Mats Johansson
Kikki Liljeblad
Teresa Carvalho

Jag hoppas förstås att kunna återkomma och utveckla de tankar som jag förde fram i mitt anförande igår. Bland annat...

[UPPDATERAD] och glöm inte Anders Härnbro!

Och här kommer den oklippta versionen....

2011-03-26T15:09:00.003+01:00

Jag hann inte.... Här kommer HELA mitt anförande på partikongressen:

När jag skrev mitt tal tänkte jag, kanske inte blir överens med alla. Min utgångspunkt är ialla fall hur blir vi ett relevant parti för fler?

Det finns frågor som jag tycker vi kan sluta prata om nu. Jag är för min del färdigpratad angående om det OK eller inte med valfrihet. Vi måste ta nästa steg och prata om innehållet i valfrihet – hur skapas meningsfulla val i offentlig verksamhet hur får en meningsfull mångfald.

Det handlar inte om att vara kund på en marknad utan det handlar om en aktiv delaktig brukare som också har god kunskap och känsla för vad den behöver.

Socialdemokratisk valfrihet grundar sig i valfrihet som inte drabbar någon annan.

En annan sak som vi rimligen har pratat färdigt om. Vi kommer att fortsätta att ha privata utförare i offentligsektor. Skattemedel kommer att gå till vinster i privata företag.

Vi skulle inte klara oss en dag på stadsbyggnadskontoret i Norrköping där jag jobbar till vardags utan de privata företag vi köper tjänster av.

Jag vet att östgötarna fått en bättre vård och vård i tid med hjälp av privata vårdföretag.

Jag tycker vi ska vara tydliga med att inte slarva med skattebetalarnas pengar – oavsett var de används i den gemensamt finansierade välfärden.

Vi behöver bli bättre beställare, tydligare kravställare – med medborgarens bästa i fokus.

Vad vill jag prata om då?

Jag tycker att Nystart för tillväxt och rättvisa är en fantastiskt bra utgångspunkt för den här extrakongressen. Vi har en bra politik för rättvisa och det måste vi fortsätta ha. Vi måste vässa vår politik för utveckling. Det måste finnas ett välstånd att fördela, vi måste bli relevanta för fler.

Vi behöver en socialdemokratisk politik för framgång.

Frihet och frigörelseprojektet ser olika ut för olika människor.

Vi behöver en skolpolitik som tryggar de står i ösregn – för att tala med Håkan Juholt. Vi behöver likaväl en utmanande, relevant och rolig skolgång för de högpresterande studiebegåvningar. Den solidariska individualistiska föräldern ska känna sig trygg i att det finns en socialdemokratisk skolpolitik för alla ungar.

Vi behöver spetsa politiken för näringsliv och tillväxt. Innovationer och utvecklingskraft i vården är extra viktig för mig. Här finns gott utrymme för nyföretagande.

Av 100 idéer från förra året som kom fram i östgötalandstinget förra året kom 80% från kvinnor.

Hur kan vi få dessa kvinnor att omsätta sina idéer i praktiskt användning, starta och driva företag, våga pröva vingarna. Kan de här idéerna omsättas i praktiken förbättrar vi vården och bidrar till ökad tillväxt och företagande i Östergötland.

Socialdemokraterna står på 3 ben – frihet, jämlikhet och solidaritet. De hänger ihop, förutsätter och stöjder varandra. Lått oss stärka och spetsa till frihetsbenet.

För övrigt anser jag att tågen behöver gå och komma fram i tid och jag vill ha betald friskvårdstimme på jobbet.

Socialdemokraterna är inte Banverket - låt oss föra en politik för framgång!

2011-03-13T19:06:00.003+01:00

Hemkommen från delegationsträffen där vi gått igenom diverse inför kongressen. När det gäller politiken så ska ju inga beslut tas, vilket istället ger ett stort utrymme för egna diskussioner och initiativ då delegationslinje inte blir lika relevant.

Jag har ganska stora förhoppningar på att den här kongressen kan fungera som avstamp för viktiga diskussioner i vårt parti om var vi står idag och vart vi vill. Några av mina reflexioner när jag läser kongresshandlingarna från partistyrelsen:

* Lägg större tyngd vid näringslivspolitik, tillväxt och företagande. Visst är en jobbpolitik jätteviktig men vi måste ha en minst lika livfull diskussion om hur vi får igång fler företag och vilka framtidsnäringar vi ser framför oss. Annars blir det inga nya jobb. Vad blir politikens roll?

* Släpp moraliserandet kring symbolfrågorna. Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att RUT-diskussionen blir en slags indikator för vårt parti. Vi kan inte hamna på defensiven när det gäller frågor som handlar hur en stor och viktig väljargrupp som absolut kan dela våra värderingar och rösta på oss ska få livet att gå ihop. Vi får ibland samma problem när vi pratar om vinster i vården tycker jag.

* "Bra golv - inga tak" skriver Arenagruppen i sin efter Primegate utskällda men mycket tänkvärda valanalys. Ingen ska lämnas efter men vi måste också bejaka människors vilja och möjligheter till karriär och klassresa. I valet upplevde jag att vi var jätteduktiga på att beskriva hur vi ville ta hand om människor när det gått dåligt. Och det är viktigt. Men så mycket oftare går det bra och vi behöver ha en politik för framgång. Mona Sahlins ansats med Möjligheternas land var ett steg i den riktningen, men lyfte som bekant inte riktigt som den skulle. Skolan är ett tydligt område för detta tycker jag, vi ska inte bara ha en skola i världsklass för de som har det svårt - utan också för de som är högpresterande i skolan. Det kan inte stå i motsats till varandra.

* Tydliggör politikens handlingsutrymme och hur vi vill att det ska se ut. Idag upplever många kommun- och landstingspolitiker hur vi alltför ofta får sätta medborgaren bästa i andra rummet och diverse juridiska regler i första rummet. Det här går hand i hand med att vi måste bli tydligare i vår politik mot EU-nivån som ibland skapar dessa snubbeltrådar. Statsstödsregler begränsar liksom en del upphandlingsregler. Det kan inte bara vara ett faktum att förhålla sig till.

Jag tänker att jag ska sluta uttrycka mig så mycket i termer av vänster-höger när det gäller socialdemokratisk diskussion. Men jag tycker att vi har en ganska välutvecklad politik när det gäller kontrastfrågor gentemot borgarna - alltså klassiska vänsterfrågor i form av rättvisa och jämlikhet. Vad jag tycker vi behöver bli tydligare i är en politik för framgång.

Hörde en gång någon säga att Banverket inte planerade för framgång - dvs att resandet faktiskt skulle öka på spåren. Nu står vi här med facit i hand och akuta kapacitetsproblem. Samma sak kan jag ibland känna med socialdemokratisk politik. Sverige har i många avseenden lyckats, många har det väldigt bra. Socialdemokraterna har stor del i detta. Nu måste vi också ha en tydlig politik för det.

Guilty by association?

2011-03-13T09:25:00.002+01:00

Vi har så äntligen fått en partiledarkandidat i Håkan Juholt. Tre utmärkande drag har diskuterats hos Håkan Juholt. Hans mustasch, hans ensamvarg-mentalitet och hans påstådda vänster-profil . De två tidigare kan lämnas därhän men de ganska stora förväntningar om att partiet nu ska göra en tydlig vänstersväng behöver diskuteras.

Precis som Mikael Damberg framställdes som väldigt höger - vilket jag menar också blev hans fall, pågår nu en diskussion i såväl vanlig media som på facebook och twitter om Juholt där det tycks råda en enighet om att partiet med Juholt i spetsen kommer att gå till vänster.

Jag har sagt det förr och frågan är beforskad av andra - kännetecknande för socialdemokratin är att framgångsrikt anpassa sig till nya förhållanden. Vi ska vara tydliga i våra värderingar samtidigt som vi ska vara pragmatiska i vår politik med vad som faktiskt fungerar och se och erkänna en välmående medelklass vardagspusslande och funderingar. För socialdemokraterna i Linköping vore en ensidigt vänstersväng förödande - vilket Martin Tollén på ett tydligt sätt visar
i en del av det valanalysarbete som nu pågår hos socialdemokraterna i Linköping.

Jag får erkänna att precis som jag inte kände till Mikael Dambergs politiska profil i någon större utsträckning så känner jag inte till Håkan Juholts. Däremot så tror jag att Juholt kommer att ha ett betydligt bättre utgångsläge om vi ska starta en förnyelsearbete av vår politik. Fler kommer känna sig trygga och hörda. Det kan faktiskt vara så Juholt kommer att ha ett större manöverutrymme än vad Damberg någonsin skulle ha fått.

Idag ska jag läsa på "kongresshandlingarna" som är indelade i tre kapitel - omvärldsanalys, politik och parti. Bra struktur - alla tre behöver diskuteras. Vi är några socialdemokrater som valts till kongressombud och som har ansvaret att påtala vikten av en fortsatt diskussion om vart vi ska - och varför. Kalla det förnyelse, eller kalla det för traditionellt socialdemokratiskt förhållningssätt. Och läs Peter Wolodarskys utmärkta ledare i DN idag som ger en snabbkurs i socialdemokraternas historia de senaste 20 - 25 åren.

Flera bollar i luften?

2011-03-04T07:53:00.001+01:00

Då är rösterna räknade och jag har blivit kongressombud! Himla glad över det, det ska bli roligt och spännande. Partiledarfrågan är fortsatt het, lyssnade nyss på en partivän som vill ha en öppnare process.

Det är ju bara att konstatera att vi fått den process vi har tycker jag. Med största sannolikhet finns bara en kandidat att ta ställning till på kongressen. Den som vunnit gehör hos valberedningen och distrikten. Och jag tänker så här, att ska vi ändra på detta så får vi börja på hemmaplan i det lilla. Nerifrån och upp. Så det skulle kunna bli en spännande tid i partiet framöver med många nya grepp i demokratiskt praktiserande.

Jag har tidigare deklarerat att jag vill åka på partikongress som ombud för att delta i ett förnyelsearbete kring vår politik. Det gäller fortfarande. Om det blir så är dock högst oklart.

Sen undrar jag också om vi ska välja några fler företrädare?

Vi måste kunna hålla liv i fler diskussioner samtidigt, särskilt då den som diskuteras livligast i vissa avseenden redan är körd.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Besvara är minoritetsstyrets nya lilla svarta

2011-02-15T19:29:00.001+01:00

SItter på landstingsfullmäktige som i huvudsak handlar om att behandla förra mandatperiodens motioner. Tre socialdemokratiska motioner är uppe för behandling. I inget av fallet tycks den styrande minoriteten ha några invändningar mot motionerna. Trots detta inget bifall, utan enbart besvarande.

Det är frustrerande, såklart. Våra motioner är seriösa förslag på förbättringsområden som vi vill att politiken ska fokusera på. Den politiska ledningen håller med, men är inte beredda att agera.

Allvarligt, ge oss hellre ett tydligt avslag om ni tycker våra motioner är skräp, föreslå andra att-satser som kan fördras.

Men låt oss slippa dagens liknöjdhet och likgiltighet som uppstår i besvarandets elände.

Published with Blogger-droid v1.6.5

saker som din mamma kunde berätta för dig..

2011-02-07T15:40:00.001+01:00

Läser på SR radio Östergötland att VTI föga förvånande kommit fram till slutsatsen att färre parkeringar och dyrare parkeringar gör att människor i högre utsträckning väljer gång, cykel och kollektivtrafik istället för bilen.

Det som är bra är de gjort studien på beställning av lkpg kommun som gäller på att ta från en ny parkeringspolicy. För mig är det inte konstigt att man får betala för att bilen tar plats. Tar plats på bekostnad av fler hus, parker eller bättre utrymme för människor som går eller cyklar.

Många människor behöver bil, man behöver bil i olika skeden av livet. Helt ok. Men vi kan inte fortsätta bygga våra städer som om bilen var den enda rådande normen, som om alla människor tar sig fram med bil. Inte i Linköping i alla fall. För så är det inte.

Anna som sitter på pendeltåget mittemellan jobbet och politiken.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Ingen fegis, tack.

2011-02-05T09:32:00.002+01:00

I veckan kunde man tänka att avgörande steg skulle tas när valberedningen presenterade sina kriterier över ny partiledare. Applåderna uteblev och texterna kommer knappast hjälpa valberedningen i urvalsprocessen - startfältet blir bredare än någonsin.

Många har gjort kloka inlägg om att vi inte bara ska välja ny partiledare utan att det också (eller för min del framförallt) handlar om förnyelse och omprövning av vår politik (vilket ju inte är detsamma som ideologi). Att det har varit en utmaning övermäktig för valberedningen att ta sig an politiken kan jag förstå, men man borde kanske ändå uppmanat till mer debatt och diskussion, till högre profilering bland de partivänner som känner på sig att de skulle ta en förfrågan från valberedningen under allvarligt betänkande. För valberedningen kommer ju ändå att behöva lyssna på partidistrikten i sina överväganden, det är ju inte riktigt så att det är bunt superhjärnor som låser in sig i ett rum och kommer ut med den magiska formeln.

Nu är det dock väldigt tyst. Och jag tror att somliga är tystare än vanligt. Det finns förstås de som pratar och tycker. Fler borde göra det.

För den som blir vår nya partiledare borde göra klart och tydligt att det finns saker som vi bör förändra på i ett det här partiet. Att flyta med i de strömmarna i vår partikultur som betyder att man tiger om man ska bli vald, det är inget bra tycker jag. Och ingen bra start för en ny partiledare.

För mig handlar inte partikongressen i mars så mycket om att välja partiledare. Det är formalia och det tar inte särskilt lång tid. Jag hoppas istället på många spännande politiska samtal som för oss framåt som parti.

Med det sagt, klart att det finns personer som jag tycker är mer intressanta än andra. För några månader sedan var det två personer med tydlig facklig prägel jag lyfte fram. Nu finns det andra stjärnor som lyser starkare. Jag tycker att Åsa Westlund bör tas under övervägande. Kanske är hon för ung och behöver mer erfarenhet, kanske är inte EU-parlamentet den bästa plattformen, men hon bör vara med i ledningen. Driver miljöfrågor på ett tydligt och konsekvent sätt, lätt att identifiera sig med för väljargrupper vi vill nå, har drivit "nya" rättvisefrågor såsom känsneutrala äktenskap, klok och bra på alla sätt.

Person nummer två som jag tycker blir mer intressant ju mer jag tänker på det är Leif Pagrotsky. Jag tycker han står för integritet som han visade när han sa nej euron trots att alla omkring honom sa jag. Han är tydlig och pedagogisk, bra på den ekonomiska politiken vilket ju verkligen behövs, engagemang för den sk kreativa sektorn vilket jag tror är viktigt, inte minst p g a detta.

Han gör också en reflexion över S förnyelsebehov som jag instämmer i - inte minst vad gäller tempot. (Och vad övriga tysta kandidater tycker, vet jag ju inte....). Han bloggar och twittrar sedan nyligen- inget krav, men sympatiskt. Jag uppfattar Pagrotsky som självständig, snabb i skallen och orädd. Lång och bred erfarenhet, men har inte fått "stänk från fläkten" efter senaste valrörelsen.

Slutligen, Socialdemokraterna behöver en partiledare som inte är fegis. Jag vill ha någon som överraskar och utmanar mig.

Säg! I Do I Do I Do I Do I Do.........

2011-02-02T21:26:00.004+01:00

Det har varit en del (befogat) gnäll på den här bloggen om socialdemokratisk partikultur som gör partiledarfrågan något farsartad. Den som säger vad den vill och tycker tycks bli diskvalificerad till uppdraget per automatik.

Så. Då kan man ju inte ansluta sig till samma låga nivå. Utan man får sikta lite högre. Säga rakt ut. Jag vill. Jag kandiderar - och vill åka på partikongress som ombud för Socialdemokraterna i Linköping.

Det är många som vill det - så här ser startfältet ut.

Så här svarade jag på frågan om varför jag vill åka på kongressen och representera Linköpings Arbetarekommun:

Jag vill vara med och förändra och utveckla socialdemokraterna, partikongressen kommer att vara ett viktigt avstamp i det arbetet.
Inför kongressen vill jag vara ute i S-föreningar och prata om viktiga
framtidsfrågor att ta med till kongressen, sedan att jobba med att utveckla socialdemokraterna i Linköping för att vi återigen ska bli ett relevant och attraktivt alternativ för många fler linköpingsbor i de kommande valen.

Det pratas mycket om höger eller vänster, och jag har skrivit en del om det. Och jag tror såhär. Det politiska landskapet har förändrats. Tack vare skickligt socialdemokratiskt styre har Sverige utvecklats till en välmående nation där stora delar av befolkningen har det mycket bra. Socialdemokraterna har lyckats i sitt projekt och nu finns en befolkning som i hög usträckning inte identifierar sig som arbetarklass utan snarare medelklass. Sverige har ett av världens mest individualistiska befolkning. Med tanke på det välfärdssamhälle som byggts tror jag det finns fog för att hävda att det finns gott om sk solidariska individualister. Man är beredd att lägga ganska stora delar av sin i skatt för en gemensam och solidariskt finansierad välfärd.

Men det räcker inte.

Sverige har en stolt självbild. Vi går ut i världen och säger "Why don´t you do it like we do it in Sweden?". Jag tror grundtanken med "Möjligheternas land" så som jag uppfattade den var rätt. Vi måste bygga en positiv bild och vision av vad vi vill. Det räcker inte med att peka på borgarna och säga "Titta vad orättvist det har blivit". Vi behöver ha en politik för ett Sverige och ett Linköping som går bra, riktigt bra. Vi behöver idéerna för hur det ska gå till. Det behövs för att Sverige ska gå bra och för att vi också ska ha reella möjligheter att ha en hög standard på välfärden som inkluderar alla.

Att ha en politik för när det går dåligt, när man blir sjukskriven eller av med jobbet - det är bra. Men det är inte tillräckligt. Vi var tydliga i valet på att vi hade en politik för när det går dåligt, men inte när det går bra. Tycker jag.

Därför kan vi inte t ex bara prata jobbpolitik - vi måste också prata om näringslivspolitik. Vad är det som ska lägga grunden till välståndet som gör att Sverige är framstående. Vad är strategin - i Sverige, i Linköping? Hur skapar vi en bra politik för företagande, för att det ska starta fler företag? Det här är frågor som vi behöver bli duktigare på att få ut och att prata om i partiet och med andra aktörer - näringsliv, fackförbund, företagare.

Det står inte i motsats till att driva en rättvis och solidarisk politik - det är däremot en viktig grundförutsättning.

Jag tänkte att jag skulle försöka utveckla några tankar om vad jag tror är viktigt i det förnyelsearbete som behöver ske i den socialdemokratiska politiken. Det är långtifrån färdigtänkta tankar, det kommer inte att vara områden där jag är "expert". Men förhoppningsvis kan det bli lite tydligare vad jag står för och vad jag vill när vi förändrar partiet. För jag hoppas - även om det i dagsläget är lite oklart att partikongressen blir ett avstamp i ett förändringsarbete - oavsett vem som blir partiledare. För ska vår nya partiledare få ett starkt och tydligt mandat - då måste vi ha pratat om politiken också.

Tid för politik?

2011-01-17T20:43:00.002+01:00

Läser ett tänkvärt inlägg på Isobels text och verkstad om varför Lena Sommestad är så i ropet. Har en nedslående twitterkonversation om att det handlar om att - inte bara att LS för fram åsikter som gillas av många och går på djupet, utan också att hon överhuvudtaget uttrycker en åsikt. Funderar på om det är så att man är en "död" kandidat om man andas något som överhuvudtaget låter som ett linjetal - som skulle innebära att vi fick en faktisk politik att förhålla oss till (alltså vi socialdemokrater) när vi väljer ny partiledare.

Men, det var egentligen det jag gick igång på. Utan politiker som faktiskt tänker politik och stakar ut en linje. När allt snurrar fortare och politiker inte hinner sätta sig ner för att skriva ner en sammanhållen längre tanke som håller ihop och är någorlunda självständig.

Jag tänker ofta att jag inte hinner. Får inte ro eller ork att föra längre sammanhängande resonemang som fortfarande har skärpa men också är lite lagom resonerande. Jag brukar ju ialla fall kunna ursäkta mig med att jag har ett vanligt lönearbete. Kan inte lägga en timme eller så att på arbetstid fundera över politiken och skriva lite. Det vore ju att stjäla av Norrköpings kommun. Eller nåt sånt. Och jag kommer hem, och är för trött.

En vän som varit heltidspolitiker sa att det var som att sugas in i en centrifug. Det känns som att en sådan liknelse inte bjuder så mycket på tid för eftertanke och reflexion. Mera som Isobel skriver:

"Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka." och sen "...som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget."

Så är det förstås inte för alla. Det duger ju förstås inte att jag som politiker skulle hävda att stor delen av min bekantskapskrets (politiker) inte tänkte några egna tankar utan mest ägnade sig åt beslutsfattande på volley.

Jag har läst lite i Tony Blairs biografi där han hävdar att en av de absolut viktigaste stöden och förutsättningarna en premiärminister kan ha är en sekreterare som hjälper honom/henne att prioritera och vara gatekeeper och säga nej. Visst skulle man ibland vilja, även i det vanliga livet vilja ha en sekreterare som följde varje steg man tog och guidade en till de rätta aktiviteterna. "Ring det där samtalet nu", "Släpp den bollen, du tar dig ingenstans" och "Sluta tramsa runt på internet, gå och diska istället".

Vart leder det här?

Jag vet inte. Det är nog mest ett uttryck för att jag tycker att det är rätt skönt med paus och eftertanke. Det är skönt att partiet krisar lite. Det borde vi ha gjort för länge sen.

Om ordning och uppförande - på förekommen anledning

2011-01-09T13:45:00.003+01:00

Jag välkomnar debatt på min blogg. Av kända och okända. Det tycker jag gör bloggandet roligare, förstås. Men debattinläggen måste hålla sig till ämnet och hålla en anständig ton. Gör de inte det förbehåller jag mig rätten att radera inläggen. För det här är min blogg och då råder mina regler.

kalendergnagande

2011-01-02T18:02:00.009+01:00

klicka på bilden för förstoring.

Det blir ingen idoltävling eller annan typ av "öppen process" i utseendet av ny partiledare inom det socialdemokratiska partiet. Det kommer att ske på traditionellt vis.

Just nu finns ett fantastiskt utrymme för kandidater och andra att föra en politisk diskussion om vad vi som socialdemokrater vill, vart vi ska. Få av de tänkbara kandidaterna* tar dock tillfället i akt. Ovan lite statistik om hur aktiva topp-tio kandidaterna (enligt ladbrokes) är inom de sk sociala medierna blogg, twitter** och facebook. Tabellen ovan visar odds på ladbrokes, senaste blogginlägget (om blogg finns) hur många tweets och när det senast twittrades (om kandidaten twittrar) och om kandidaten finns på facebook som egen person.

Det är givetvis inte det enda sättet att nå ut med sina tankar och idéer, särskilt inte för de ovan nämnda personerna som är väl kända och borde ha goda förutsättningar att nå ut på olika sätt inom gammelmedia. Men det är forum där man har den absoluta rätten och kontrollen över hur ens budskap formuleras. Och det är ju absolut enkla och användarvänliga media.

Lite nedslående tycker jag det är att de absoluta lågoddsarna Österberg och Damberg varken bloggar eller twittrar. Båda ägnar sig iofs åt lätt microbloggande på facebook, men utrymmet är ju där som bekant något begränsat. Lena Sommestad är väl den som tydligast velat föra djupare diskussioner om vart socialdemokratin är på väg på sin blogg, Veronika Palm är aktiv inom samtliga forum.

Som sagt, ovan nämnda forum är knappast de enda man kan nå ut med sitt budskap, men har man något så underlättar det verkligen för nyfikna som vill följa personen och dess politik i fråga. Och alla potentiella kandidater gör det inte så lätt för de nyfikna.

* och ja, jag vet att det inte finns någon som kandiderar (utom möjligen Ylva Johansson) men väljer här ändå att kalla "10-topp som det bettas om ladbroke" för kandidater.
** reservationer för att mina sökningar på twitter verkligen stämmer när det gäller "nej-resultaten".

Semesterminnen 2010

2010-12-29T22:15:00.010+01:00

En liten not

2010-12-19T23:42:00.002+01:00

Jag vill betona vad som står i titeln på bloggen "Spekulationer och ofärdigtänkta tankar...". Inte på förekommen anledning utan för att jag tycker alla mina blogginlägg inte blir så vidare värst. En del kan jag svårt att stå för fullt ut.

Jag skriver för att det blir ett sätt att tänka. Det är inte alltid det är färdigtänkt (se titeln...). När det t ex gäller inlägget Recycling så tänker jag nu, att så enkelt är det nog inte. Inlägget skulle egentligen blivit längre och sagt något förmanande om att man kan börja där man själv står - i den egna S-föreningen eller Arbetarekommunen, med att utveckla de demokratiska formerna. Att nya spelregler också kan förvirra, att det blir ännu färre som behärskar spelet. Men mest blir jag lite trött på gnället om formfrågan. Vem vill vi ha - och vilken politik, är ju huvudfrågan.

När det gäller föregående inlägg Om prataomdet så finns det givetvis många fler än de jag räknat upp som på olika sätt pratat om det. Givetvis. Och jag funderar över den där kommentaren om "mogenheten" - vad indikerar det? Att jag varit med om något stort traumatiserande, eller bara lite vanligt vardagstjat? Jag vet inte, jag är förstås alldeles för involverad i mitt liv för att kunna bedöma hur tolkningen görs.

Hur som helst. Det var inte meningen att detta inlägg skulle bli någon slags ursäkt, eller släta ut mina inlägg på något sätt. Bara problematisera lite. Det blir förstås fler operfekta inlägg. Och kanske fler noter med.

Om prataomdet

2010-12-19T19:30:00.004+01:00

När jag först hörde om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange (Wikileaks) så förvånades jag över mina tankeströmningar som gick i stil med "Tänk om det är stor konspiration för att få fast honom?!". Sedan tänkte jag att jag tänkte så för att jag sett för många amerikanska thrillers. Och det kändes ju lite pinsamt. Tanken snuddade vid "Vad var det som hände? Ord står säkert mot ord, är det här ett fall av de eviga gränsdragningsfrågorna?". Och jag lämnade det där. Ungefär så. Läste senare Anna Hellgrens utmärkta ledare i Dagens Arena om just den hetsjakt som pågick ute i hela världen på temat konspirationsteori.

Jag har på inget sätt följt bloggosfären och övriga sociala medier särskilt kring detta, men har förstått att aktiviteten varit omfattande och skuldbeläggandet av en av anmälarna kommit som ett brev på posten. Det är otäckt.

Som en motrörelse har prataomdet "startat". Det började med Johanna Koljonens microbloggande tidigare i veckan som lett till artiklar i DN, SvD, SVT, bloggande, en facebookgrupp, en webb-sida har startats för temat. Med mera. Om hur vi behöver prata om våldtäkt och agerande som innebär sexuell kränkning.

Egentligen är inte frågan och frågans offentlighet ny. Katrine Kielos har skrivit en bok på temat, Marit Bergman, Säkert!, Frida Hyvönen mfl har skrivit låtar som tar upp de här händelserna, som beskriver känslorna. Men prataomdet måste lyftas till offentligheten. Gång på gång på gång.

Jag tycker det känns hoppfullt hur en persons twittrande skapar sådan rörelse. Ibland kommer kommentarerna om hur bloggosfären, twittrande och facebook knappast kommer att göra skillnad. Den här veckan hade de fel.

Jag tror liksom många andra i "rörelsen" prataomdet att det är just det vi måste göra. Det behövs fler berättelser där folk kan känna igen sig, se att man inte är ensam. Behöver allt prataomdet vara lika självutlämnande som Johanna Koljonens inlägg och twittrande var? Förmodligen inte. Alla bidrag räknas tänker jag. Hoppas jag. För jag är nog inte mogen att prataomdet "på riktigt". Det viktiga är att frågan inte försvinner från offentligheten - att prataomdet blir en fråga som reduceras till att bli var och ens skuld och skam, en privat händelse som bara blev, där man bara har sig själv att skylla. Så pratomdet.

Tredje advent i Linköping

2010-12-12T16:34:00.006+01:00

...och det är en dag då jag längtar ut i skidspåret. Men skidorna är kvar i Flen, så jag fick nöja mig med en promenad runt ån innan jag till slut landade i bibblan med en bok.

Recycling

2010-12-04T16:32:00.003+01:00

Jag hade tänkt blogga om det där att öppna upp nomineringsprocessen till ny partiordförande, för och nackdelar mm mm. Men jag väljer istället att återanvända ett gammalt blogginlägg:

Att leva som man lär.

Det behöver inte heller vara så att man måste ändra på en massa regler, kandidaterna kan ta tag i detta själva, S-föreningar kan bjuda in valberedningen till sina medlemsmöten, man kan anordna seminarier, hearings mm.

Men det finns ju ingen som kandiderar, invänder kanske du. Nej, så kan det ju vara (och så är det ju alltsomoftast i socialdemokraterna), men finns det folk därute som är det minsta sugna på att kandidera så tänker jag att om man ringer och ber dom komma och tala på temat socialdemokrati och förnyelse eller liknande, så kommer de nog inte tacka nej. Eller?

Förändringsmandatet äger vi själva, varje dag.

Känslor hos en alldeles vanlig pendlare i fjärde storstadsregionen

2010-12-02T00:24:00.005+01:00

Jag har en himla massa känslor – om och för infrastruktur.

För mig är det (precis som för alla andra) helt avgörande att infrastrukturen funkar som den ska. Pendeltågen på södra stambanan mellan Norrköping och Linköping måste gå. Varje dag.

Jag bor i Linköping, jobbar i Norrköping. Min vardag är att jag färdas på södra stambanan nästan varje dag i arbetsveckan.

Varje dag tåget går som det ska är jag den smartare urbana människan som klarar sig utan bil. Jag är en vinnare.

Men när tågen inte går som de ska.

När jag måste ha koll på ötrafs hemsida för att se de senaste uppdateringarna, börja kolla alternativa busstider, börja mecka och fixa… Eller när jag står och fryser på perrongen och väntar på ett försenat tåg, eller fastnar mitt på slätten. Då är jag den största förloraren. Jag förbannar min tilltro till samhället – ”systemet” och känner total maktlöshet och uppgivenhet.

När jag åker till Tornby, Linköpings externhandelscentrum, då får jag också en massa känslor. Antingen tar jag bussen från resecentrum ut. Då befinner jag mig på samma ställe med människor jag absolut aldrig träffar annars. Alla dom som är tvungna att ta bussen för dom har inget annat val. Ingen åker frivilligt till Tornby med kollektivtrafik. Alla som kan åker bil, även om de bara ska ha värmeljus och servetter på IKEA.

När jag åker bil till Tornby, med en vän, familjen eller lånad. Då känner jag mig som en mer värdig människa och samhällsmedborgare. Länge förstod jag inte varför det var så. Nu vet jag.

Bara bilen gör dig jämlik på Tornby.

När första snön kom och det utfärdades varningar, då skulle jag jobba halvdag. Jag åkte aldrig till Norrköping utan stannade kvar i Linköping och jobbade hemifrån. Jag ville inte ta risken. Och jag kände mig helt uppgiven över mitt val. Har det gått så långt?

Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte ge upp. Jag vill inte känna mig bitter och maktlös och mindre värdig för att jag inte åker bil. Jag vill att det ska funka.

RUT - en indikator

2010-11-26T16:34:00.002+01:00

Partiet måste förnyas, ur led är partiet, inte tiden. Många känner sig manade att efter två riktigt dåliga val på olika sätt reflektera över och analysera det socialdemokratiska partiets hälsotillstånd. Det är ett parti i kris vilket på sitt sätt skapar ett demokratiskt utrymme för alla att försöka känna in tidsåldern och fundera över hur väl partiets ideologi, politik och framtoning fungerar.

För egen del har jag funderar en del över det i socialdemokratiska kretsar ofta bespottade RUT-avdraget. ROT är fint, RUT är fult en etablerad åsikt. Jag har också bloggat om RUT-frågan tidigare här.

Det är nog så att det finns fullt berättigade invändningar kring vilken nytta RUT-avdraget egentligen gör ur ett ”storpolitiskt” perspektiv. Det skapar inte särskilt många nya jobb (och det blir många deltidsjobb, vilket vi ju inte gillar), om den svarta marknaden försvunnit är tveksamt, subventioner av en avgränsad sektor är tveksam, det är höginkomsttagare som ändå kan betala för sig som nyttjar det, osv osv.

Men RUT-frågan placerar det socialdemokratiska partiet i ett defensivt hörn.

Jag menar, att det spelar ingen roll huruvida människor använt sig av RUT-avdraget eller ej. Det finns, tror jag, hos många välmående medelklassväljare (som i stort delar de socialdemokratiska värderingarna och som inte röstade på oss) en upplevelse av att RUT-avdraget är en del av en lösning att få vardagstillvaron att gå ihop. Oavsett om man använder det eller inte. Den som för fram RUT-avdraget som något positivt har därmed också en stor chans att uppfattas som en empatisk inkännande människa som ”förstår hur jag har det”.

För egen del ser jag RUT-frågan som en slags indikator för partiets tillstånd. Ju istadigare vi håller oss fast i att det är dåligt förslag, för fram de rationella ”stor-politiska” motiven snarare än att börja i den mänskliga, vardagliga ändan, desto mer uppfattas vi som gårdagens förvaltare. RUT-frågan är för mig inte längre särskilt viktig utifrån om det är en bra eller dålig insats, men hur vi pratar om frågan i partiet är en viktig temperaturmätare.

Jag tror att det är helt avgörande att vi kan ta oss ur den här typen av dödlägen i diskussioner med medborgare/väljare. Vi kan måla in oss i hörn efter hörn i politik som är helt korrekt utifrån en ideologisk ”storpolitisk” synvinkel – och vi kommer att uppfattas som ett lomhört och gammaldags parti.

Vi ska givetvis inte sluta göra de ”storpolitiska” analyserna, de är helt avgörande för vår regeringsduglighet i övrigt. Men ska vi vinna val så måste vi ha en politik som visar att vi känner igen oss i våra potentiella väljares vardag, och att vi har en politik för dem.

Business as usual

2010-11-24T18:47:00.001+01:00

Har så smått inlett min tredje mandatperiod i landstingspolitiken i Östergötland med två dagar fullmäktige. Ungefär halva församlingen är ny och det känns lite märkligt att vid 33 års ålder vara en "gamling". Det var finansplanen som skulle avhandlas och läget var särskilt spännande eftersom SD med sina 4 mandat har en vågmästarroll. Från den röd-gröna oppositionens sida har vi inte ansett att det är vår roll att lägga oss i omröstningar för att inte SD ska få inflytande, det är den styrande minoritetens uppgift och ansvar att söka breda lösningar.

Gårdagens debatt och omröstning fick en märklig utgång då en miljöpartist valde att gå emot det rödgröna budget förslaget och istället rösta med den styrande minoriteten som därmed fick en rösts övervikt och hade klarat majoritet i fullmäktigesalen oavsett hur SD hade röstat. Miljöpartisten förklarar själv sitt agerande på sin blogg, miljöpartiet i landstinget kommenterar det hela i Sveriges Radio Östergötland. Jag vill inte fördjupa mig i det hela, men tycker förstås det är mycket olyckligt när det i grunden finns en bred samsyn mellan de rödgröna partierna för hur vi ska agera i detta skakiga parlamentariska läget.

Och det är förstås ovan nämnda händelseförlopp som fått uppmärksamheten i mediarapporteringen från fullmäktige. Och det är lite synd eftersom det var många bra inlägg i debatten (ialla fall från oss rödgröna) - Martin Tollén, Kikki Liljeblad, Christoffer Bernsköld, Mats Johansson, Miko Månsson för att nämna några socialdemokrater som var uppe och debatterade. (Och även om jag inte kan länka till vår nya partimedlem och gruppledamot Helene Andersson-Molina så bör hon också nämnas då hon gjorde ett lysande inlägg.)

För min egen del ville jag peka på de stora skillnaderna som det är mellan våra två förslag till finansplan. Den styrande minoriteten lade ett svagt förslag. Svagt, utifrån vad de själva skriver när det gäller det ekonomiska läget och svagt utifrån förslaget saknar politisk riktning. Jag uppehöll mig främst vid tre punkter:

Vi har gjort en grundlig analys över att vården behöver tillföras mer resurser. Vi föreslog en skattehöjning på 50 öre som var tänkt att räcka över tid och gå till fyra prioriterade områden, samt till kollektivtrafiken i enlighet med våra tidigare vallöften.
Vi behöver få till en storregion för vårdens och universitetssjukhusets skull, då behövs också en tydlig politik och strategi för att få våra svårflörtade grannar att inte bara vara nöjda kunder utan att också se US som ett gemensamt åtagande och gemensam tillgång.
Ökad öppenhet kring hur vårdens resurser fördelas och på vilka grunder det sker, dvs öppna prioriteringar. Det är nödvändigt för att den offentligfinansierade och solidariskt tillhandahållna vården ska ha en fortsatt hög legitimitet, samtidigt som utmaningarna blir allt större när det gäller finansiering.

Min upplevelse av den styrande minoritetens finansplan var att den saknade ambitioner och andades "Vi regerar vidare" eller kanske snarare "Vi förvaltar vidare". Och med en sådan passiv hållning riskerar vi att hamna i ett läge där medborgarnas förtroende får vården minskar med ökad ojämlikhet som följd, vilket blev min slutsats:

Från borgerligt håll levereras en passivitet, en regerings ”putsa i kanten-politik” som i längden kommer att urholka medborgarnas tilltro till den offentligtfinansierade vården – som öppnar upp för ett ojämlikt samhälle där fler och fler lämnar den gemensamma vården och där fler och fler hamnar utanför.

Nya utmaningar inom hälso- och sjukvården kräver nya sätt att styra, innebär nya villkor för politiken, det kräver politiska initiativ och det kräver en vilja att förändra. Efter bara en mandatperiod har den borgerliga minoriteten plus Vrinnevilistan blivit förvaltare som skjuter stora och svåra beslut nedåt i organisationen.

Det känns trist att vi alltid tycks hamna i någon slags återvändsgränd där den styrande minoritetens främsta kännetecken är att man driver en "icke-politik". Det blir en utmaning för den rödgröna oppositionen att peka på konsekvenserna av den här icke-politiken de närmaste fyra åren - och visa upp våra alternativ.

Vänster eller höger?

2010-11-21T11:21:00.004+01:00

[UPPDATERAD 2010-11-21]
Nu när S krisar blir det populärt att prata om "vänster" och "höger". Den sk vänstern tar valförlusten som intäkt för att partiet dragit för mycket åt höger/mitten. Den sk högern tar valförlusten som intäkt för att vi inte lyckats "pejsa in" den välmående medelklassen i tillräcklig utsträckning.

Göran Greider och Lotta Gröning andas ut i dagens Godmorgon Världens paneldiskussion och gör just det förra: Mona Sahlin fick inte förändringsmandat för en vandring högerut.

Jag gillar inte riktigt det där att bara för att man inte sällar sig till dom som säger sig vara vänster (då de i mitt tycke alltför ofta för fram gårdagens lösningar på dagens och morgondagens problem) så blir man per automatik "höger". Med risk för att leverera dagens klyscha - vad är det för fel med "framåt"? För det är symptomatiskt att många av de som etiketterar sig som vänster också uttalar att man vill just "tillbaka".

Min bild (eller ska man säga självbild?) av socialdemokraterna är just förmågan att anpassa sig till nya tider. Ända sedan vi och vänstern valde att splittra oss och gå skilda vägar i början på förra seklet så har det varit tydlig - en pragmatisk rättvisepolitik som levererar resultat och som samtidigt har ett öra mot marken och lyssnar in vad svenska folket vill. Det är klassisk socialdemokrati.

Nu har det gått en vecka sedan Mona Sahlin deklarerade att hon avgår. Jag tycker det är synd och hoppas på att flera kandidater kan kliva fram som beskriver vad man vill. Men så kommer det nog inte att bli. Jag för min del ser just nu två personer som förtjänar lyftas fram i ljuset och diskuteras kring: Karl-Petter Kålle Torvaldsson och Stefan Löfven. Den förra har en egen facebookgrupp (som han dock inte startat själv) som varmt kan rekommenderas Kålle är vår kandidat. Den senare var med i gårdagens lördagsintervju och den tänker jag lyssna på nu.

[UPPDATERING] Vill bara för ordningens skulle påpeka att jag inte läst den utmärkta artikeln från Anna Johansson i gårdagens Aftonblad förrän nu på eftermiddagen- sympatiserar (förstås) mycket med den.

Högt i tak och.....

2010-11-17T22:30:00.002+01:00

...nära till dörren. Var det nån som sa. Om partiet.

Mona Sahlin var aldrig min favorit som partiledare när hon var påtänkt både första och andra gången. Men om hon stod till förfogande nu skulle hon vara det. För mig ialla fall. Så det känns bittert. Det som också känns bittert är att hade Mona Sahlin varit en man, så hade hon säkert kunnat sitta kvar. Så jag surar lite till innan jag sällar mig till mina partivänner och media om spekulationerna om vem som blir vår nya partiledare.

Nu krävs en nystart och omstart. Valresultatet för socialdemokraterna på alla nivåer i Linköping manar till eftertanke och diskussion. Ibland får jag höra synpunkter om att vi måste "hitta tillbaka". Utmärkande för socialdemokratin åren igenom tycker jag har varit att vi kunnat anpassa oss till nya tider, samtidigt som vi är trygga i våra värderingar.

Det är en omvälvande tid med fler frågor än svar. Ska vi ändra vår politik eller är det bara "tilltalet"? Vad ska vi göra med de viktiga politiska frågorna kring växande klyftor i Linköping som många av våra potentiella väljare inte tycks känna igen sig i? Vad var det linköpingsborna uppfattade av politik?

I och med att Mona Sahlin avgår har diskussioner på nationell nivå förts om vad som ska komma först - politik eller person? Går det att separera, finns det en given ordning? Är det något jag känner mig trygg i inför den möjligt omvälvande och spännande tid vi står inför i Linköping när vi "vänder på alla stenar" och funderar på vilka heliga kor som ska avlivas och vilka vi låter leva så är det att vi valt utmärkta företrädare att föra vår politik i kommunen.

Jag sörjer att vi förlorar vår partiledare Mona Sahlin. Men de utmaningar som socialdemokraterna har i Linköping och i övriga landet tycker jag är spännande och jag ser fram emot diskussionerna.

PS 1. jo, jag hoppas förstås på lite nystart här på bloggen, vi får se...
PS 2. skriver från min nya fina dator - en MacBook Pro. (Men jag har inte bytt till iphone...)

Lite pladder och en ny teknikpryl

2010-04-20T22:33:00.003+02:00

Det händer en massa spännande grejer, mitt jobb blir bara roligare och roligare, jag har varit i Alsace och mött våren och handlat gott vin, fått en ny favoritförfattare (Siri Hustvedt), fått ett nytt väldigt spännande uppdrag som ersättare i Rikssjukvårdsnämnden. Det händer förstås mycket i partiet så här nära valtider - vi har t ex antagit två bra program i helgen på partidistriktskonferensen.

Hjulen snurrar bara snabbare och snabbare, trots att jag vet att man inte kan springa fortare och fortare. Så jag avverkar den tredje förkylningen för i år och tänker att det är dags för förändring. Nåvars, det blir aldrig några flåshurtiga löften om bättre motionsvanor eller annat sundare leverne på den här bloggen.

Däremot brukar jag ganska så nogsamt redogöra för diverse teknikinvesteringar. Just nu heter min senaste förälskelse HTC Legend (kärleken är som bekant evig men föremålen kan växla). Det är android-telefon i helgjutet aluminiumskal, med pekskärm (äntligen :-)) Trots den lilla uppåtvinkeln nertill så är den riktigt snygg, ser lagom snyggdesignad ut och inte alls för business ut. Telefonboken är sådär, (en historia som är fullt integrerad med facebook och gmail vilket resulterar i att man inte hittar ett smack och inte känner sig helt trygg i om facebookar eller smsar i början) man kan ladda ner en massa roliga ”appar” och det känns äntligen som att telefonen är ett möjligt alternativ att läsa e-post i (ialla fall gmailen). Jag testar dessutom elektronisk kalender (vi får se hur länge jag står ut).

Och varför blev det då ingen iphone?

För att ”alla” har den? Ja, kanske. Men risken skulle ju vara överhängande att jag kände ett omedelbart behov av att köpa en ibook, eller mac air bara för att det ska matcha. Och riktigt så teknik-fåfäng vill jag faktiskt inte bli. Dessutom verkar android vara mycket roligare.

Vårkänslor!

2010-03-24T22:13:00.010+01:00

Asfalten torkar och snön smälter undan. Det är nära till våren - nu går allt i rasande fart och rätt vad det är så är det över. I väntan på våren - här kommer lite bilder från förra året. En promenad på Valefjäll under påsken, äppelblom från Trädgårdsföreningen och vandringen på Sörmlandsleden Kristiflygarhelgen.

Alla ska orka

2010-03-20T18:06:00.002+01:00

Var i förra veckan på besök hos Kommunal i Motala, jag var inbjuden att tala på temat framtidens sjukvård. Men vi hamnade av förklarliga skäl omedelbart i nutid. Landstingsstyrelsens beslut att ta bort kostsamma arbetstidsmodeller slår hårt mot kommunals medlemmar. Att jobba som undersköterska i vården är tungt, de landvinningar man gjort kring schemaläggning och på olika sätt får en rimligare arbetssituation har därför varit viktiga.

Undersköterskegruppen är en stolt arbetsgrupp som sätter ära i att ställa upp när landstinget kallar. Den stoltheten är på väg att försvinna och ersätts med maktlöshet och ilska gentemot landstinget.

Några av kommunalarna berättade för mig att många ”valt” att gå ner i tjänst när de här besparingskraven kom. De orkar helt enkelt inte arbeta heltid, arbetet är för tungt, arbetstiderna omöjliga att kombinera med privatlivet.

Jag tycker att beslutet att avskaffa kostsamma arbetstidsmodeller var felaktigt. Vi socialdemokrater har försökt få beslutet hävt i landstingsstyrelsen, men den borgerliga majoriteten sa nej till det.

Sen funderar jag. Är det bra och rimligt att vi i Sverige idag har arbeten där man inte orkar jobba 100% - dvs 40 timmar i veckan? Jag tycker inte det. Ska vi ha en fortsatt hög välfärd måste alla bidra. Det socialdemokratiska kravet – heltid en rättighet deltid en möjlighet känns mer aktuellt än någonsin.

För att alla ska orka jobba heltid ända fram till pensionsdagen så tror jag vi behöver tänka till lite kring en del yrkesgrupper t ex undersköterskornas. Kanske behöver en del tunga arbetsuppgifter varvas med annat för att det ska vara rimligt. Det här kan aldrig handla om att nedvärdera undersköterskornas omvårdnadsinsatser och den kompetens de besitter. Men det handlar om att alla ska orka och att rätten till heltid ska vara reell – för alla.

Något om de hushållsnära tjänsterna

2010-03-07T18:12:00.002+01:00

Utan att direkt ha följt den senaste tidens debatterande om RUT-avdragets vara eller icke vara – här är några reflektioner på frågan. Till att börja med så tror jag, utan att ha sökt efter direkta faktabelägg, att subventionen har fyllt ett viktigt syfte – svarta arbeten har blivit vita, företag har skapats och det borde nu vara en hyfsat välfungerande marknad för den här typen av tjänster. För de som arbetar inom branschen måste avdraget inneburit bättre arbetsvillkor.

Sedan tycker inte jag att man kan ignorera de fördelningspolitiska effekterna, höginkomsttagarna är överrepresenterade när man ser till vilka som nyttjar avdraget. Och då tänker jag att de pengarna kunde användas vettigare.

Jag tycker att avdraget fyllt sin funktion och att det kan avskaffas nu. Det finns inget självändamål i att subventionera de här tjänsterna. Det borde vara lika naturligt att betala vad det kostar för städning som det är att betala för en klippning, en massage eller någon annan tjänst. Det var viktigt och riktigt att få en svart marknad vit – och nu är det gjort.

Det var den enkla delen av det hela. Sedan brukar frågan också vara privat-moraliskt laddad. Ja, den verkar inte vara så laddad för dem som nyttjar tjänsterna, men det är väl också i sin ordning. Frågan känns som ett minerat fält där det är lätt att trampa fel med fördomar och förutfattade meningar. Varifrån kommer tveksamheterna och moraliserandet? Handlar det om att jag själv inte skulle vilja jobba med att städa andras hem, att det inte känns ”trevligt” att hamna på samma sida som den gamla tidens herrefolk gentemot tjänstefolket, en gnagande tanke om att man minsann tar hand om sin egen skit?

Och här får man återigen säga att RUT-avdraget fyllt en viktigt uppgift – hela frågan om hushållsnära tjänster kan nu diskuteras öppet. Nu när vi inte längre har skurande och fejande hemmafruar, hur ska vi då nå högt ställda renlighetskrav i hemmet samtidigt som vi toppresterar på jobbet, har en rik fritid, aktivt socialt liv och när fredagen kommer ska vi vara kåta, glada och tacksamma.

Jag kan inte ifrågasätta moralen hos dem som anlitar någon annan för att utföra hushållssysslor, det måste vara upp till var och en. Men jag ifrågasätter moralen hos dem som betalar/betalat svart för det, och jag tycker det verkar som att en väldigt stor del av de som idag nyttjar avdraget har råd att betala hela kostnaden själv. Och då ska de väl också göra det, allt annat känns som mycket märkligt användande av skattepengar.

Den som skriver betydligt klokare, mer ingående och intressant om detta är Marika Lindgren Åsbrink på bloggen Storstad.

Den orättvisa hälso- och sjukvården är blind

2010-03-01T23:22:00.002+01:00

Landstingsstyrelse imorgon. De tre första ärendena är genomgående trista historier - bokslutet där verksamheterna går -142 mkr, reviderad verksamhetsplan för för Kirurgi-och onkologicentrum med förslag att godkänna avsteg från tillgänglighetsmålen samt indragna läkemedel och det tredje ärendet - förslag om att tillföra mer medel till neurokirurgin trots oklara besked om "medfinansiering" från grannlänen som även de brukar mer vård än de betalar för.

Vad som blir tydligt när man läser ärendena om kirurgi- och onkologicentrum - och om neurokirurgin är att vi har en vård av hög kvalitet till ett mycket förmånligt pris. I en jämförelse med Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå har neurokirurgin de lägsta genomsnittskostnaderna och de kortaste medelvårdtiderna. Kvalitetsdokumentation och uppföljning "...måste anses vara tämligen unik inom svensk neurokirurgi beträffande omfattning och täckningsgrad." Och de externa utvärderarna från Sahlgrenska konstaterar att resultaten är goda och också "...ligger generellt mycket väl till också vid jämförelser internationellt."

När de kirurgiska verksamheterna vid US jämförs med andra universitetssjukhus är svårt att hitta enkla åtgärder som löser budgetproblemen, då kirurgverksamheten har en jämförelsevis hög produktivitet.

För neurokirurgin förväntas styrelsen fatta beslut om att tillföra mer medel, då behoven ökar kraftigt. För kirurgi- och onkologicentrum är det en treårig besparingsplan som gäller.

Hur vet vi att vi lägger våra skattepengar på rätt saker och hur vet vi att en budget som inte håller ska gå ihop sig? Hur vet vi att vi ska höja ramarna för neurokirurgin, men sluta ge cancer-läkemedel som avastin, arbitux och tyverb? Hur vet vi att vi inte borde omfördela medel från någon annan verksamhet för att slippa lägga utbudsbegränsningar på cancervården?

I våra beslutsunderlag till styrelsen imorgon beskrivs konsekvenserna i en matris i bilaga 4 i termerna Åtgärd: Utbudsbegränsning läkemedel, PET/CT
Konsekvensbeskrivning: VIssa läkemedel ges inte, avastin, arbitux, tyverb.

Även om jag förstod vad vad det ovan betyder - och då vad det betyder för patienterna i termer av hälsa, överlevnad, lidande osv att inte få de här läkemedlen så kan jag inte sätta det i proportion till något annat. Är detta det bästa sättet att spara pengar på?

Förslaget som läggs fram imorgon är ett förslag till budgetstyrning i blindo. Det finns ingen rättvisa i det. Ett rättvisare sätt att gå till väga hade varit att öppet redovisa besparingsåtgärders konsekvenser hos alla landstingets verksamheter för att sedan ta ställning till ett samlat förslag där de största behoven får komma först. Men jag är inte säker på att den borgerliga majoriteten håller med mig om det.

Sex And The City för 75+!

2010-02-17T21:16:00.000+01:00

Imorgon har vi tema-debatt i landstingsfullmäktige - "Att vara äldre i Östergötland 2020". Temafullmäktige innebär - inga förslag eller motförslag utan snarare ett högpolitiskt orerande i klass med vad vi föreställer oss att antika Grekland var när det fungerade som bäst. Inte så lätt med andra ord.

Hur ska vi kunna debattera om en grupps behov, önskningar och förväntningar på vården när som har så lite gemensamt med varandra som de äldre? Det är som upplagt för klyschor och förnumstigheter där alla vet vad som är bäst, ofta baserat på anekdotiska erfarenheter.

Jag tänker att det finns många positiva förväntningar med att bli pensionär, medan många rädslor är förknippade med att bli gammal.

Några rädslor:
- att förlora viktiga fysiska förmågor.
- att förlora självbestämmande.
- att inte bli tagen på allvar.
- att inte bli behandlad med respekt.
- att ens integritet kränks.
- att bli ensam.
. att bli beroende och stå i tacksamhetsskuld.
- att bli ett "vårdpaket".

Kanske kan rädslorna sammanfattas i att bli en människa med mindre människovärde. Att inte längre betraktas som vuxen, med förmåga att fatta egna beslut. Att plötsligt mötas av det där alldeles speciella tonfallet som känns hurtigt, käckt och falskt. Ungefär som tandläkaren säger "Det här kommer inte att göra ont alls." Samtidigt så kan vi komma att bli beroende av andra på ett sätt som liknar barns beroende av omvärlden.

Rädslorna ovan är ju inte obefogade. Som politiker måste vi kunna dra generella slutsatser om en grupps behov för att kunna styra resurserna på rätt sätt och ge verksamheten rätt uppdrag. Samtidigt får dessa generaliseringar aldrig gå över i fördomar där vi slutar "se människan". (Se där, en klyscha även här...)

Sex And The City har stärkt en hel generation 30+ kvinnor i att våga vara tillfreds (eller i vart fall inte känna sig misslyckade) med singelliv, barnlöshet och diverse andra tabun. "Ta ingen skit" som Grynet sa. Kanske är det dags för en SATC-serie för 75+ folket som blir alltfler och inte tänker ta någon skit.

Finnes: attraktivt US. Sökes: landsting öppna för sammanslagning

2010-02-16T23:33:00.000+01:00

Vi har i regionalpolitiska beredningen bestämt oss för att återigen ägna oss åt regionfrågan – detta om bildandet av nya större regioner. Det tycker jag är bra. Förhandlingsarbetet är ett ansvar för de politiska partierna men det tål att upprepas att det är landsting som går samman och att hälso- och sjukvårdsfrågorna kommer att väga tungt i en ny regional indelning.

Idag gästades beredningen av Peder Rehnström, regiondirektör för Östsam som utifrån sitt perspektiv talade mycket om regional utveckling och vikten av att utgå från funktionella samband. Vi har ju från landstingets sida (så som jag uppfattar det) enigt över alla partigränser hävdat att sjukvårdslogiken ska väga starkt (för att inte säga tyngst) när vi bildar storregion. Det är viktigt att varje ny storregion har ett universitetssjukhus som utgör navet för kunskapsstyrning och har tillräckligt underlag för att bedriva högspec-vård av högsta klass.

Det här behöver inte stå i någon överdriven konflikt med att de nya storregionerna bör ha starka funktionella samband inom sig (dvs en sammanhållning genom ett frekvent utbyte/resande för arbete och studier). Vi måste förstås på var sitt håll i nuvarande sjukvårdsregion värdera det utvecklade samarbetet vi har och om det finns skäl för att fördjupa det i form av en storrregion. Ur ett östgötaperspektiv känns det ytterst angeläget att vi större befolkningsunderlag för universitetssjukhuset i Linköping som är av mera långsiktig karaktär med ett fördjupat ansvarstagande än den kund-relation som vi idag har i alltför hög utsträckning i nuvarande sjukvårdsregion.

Om vi bildar storregion inom vår nuvarande sjukvårdsregion (Östergötland, Kalmar, Jönköping) eller i någon annan konstellation återstår att se. Frågan kommer knappast ta några avgörande steg framåt innan valet.

En hektisk höst

2009-11-26T21:15:00.001+01:00

Det har varit en hektisk höst som bara svischat förbi. Massor med politik, massor med jobb, komma iordning i nya lägenheten som väl ändå inte känns så ny vid det här laget. Det är nästan alltid roligt även om det ofta är svårt att hinna med allt och göra de rätta prioriteringarna. Nu är två dagar landstingsfullmäktige avklarade, finansplan, fem motioner och 18 interpellationer avklarades bland annat.

Vi socialdemokrater tror att vården behöver tillföras mer resurser – för att kunna möta eftersatta behov på ett bättre sätt. Den styrande borgerliga majoriteten gillar inte detta och tycker att resurserna är tillräckliga som de är, trots att deras styre lett till stora ekonomiska underskott och övervältringar på 260 mkr in i 2010.

Jag tycker att den borgerliga regeringen bäddat för en skatteväxling och skapar förutsättningar för oss ute i kommuner och landsting att värna och trygga välfärdens kärna – för att använda alliansen egen vokabulär. Sen har vi nog lite olika uppfattningar om hur stor och omfattande denna välfärdskärna egentligen är.

Hoppas hur som helst på ett lite lugnare tempo framöver, med tid att samla tankarna i skrift här i mitt eget offentliga hörn.

Trädgårdsföreningen 20 september

2009-09-21T00:05:00.010+02:00

Säkert tecken

2009-07-15T00:31:00.002+02:00

Mellanlandar i Linköping efter en härlig fjällvandring. Imorgon bär det av västerut. Idag har jag semesterladdat på riktigt. Förra helgen, flyttkaos, bröllopskaos och fjällkaos. Idag ignorerat hemmakaos och knallat ner på stan för den obligatoriska pocketshoppingen – det bästa semestertecknet som inte hunnits med förrän nu (och den rätta känslan har väl inte infunnit sig riktigt förrän nu heller).

Inför semestern finns alltid ambitionerna och förhoppningarna där om att läsa. Det blir aldrig så mycket som man tänkt sig och hoppas på, men man minns böckerna och somrarna. På ön Lokrum bland påfåglar och cikador utanför Dubrovnik läste jag John Irvings Tills jag finner dig, sommaren 2006 när jag egentligen inte läste något läste jag ändå Wittgenstein, förra sommaren lyssnade jag på Snabba cash och Aldrig fucka upp (Jens Lapidus) på mina morgonpromenader in till samhället samtidigt som jag tittade på ungdomarna som partajade dygnet runt under den så kallade Seglarveckan (en mycket speciell upplevelse).

Vad som faktiskt blir läst denna sommar återstår att se, Erlend Loe och Peter Englund ligger redan på nattygsbordet, den förra mera lättsmält än den senare men hoppas jag ska få inspirationen även till den numera ständige sekreteraren. Nyinshoppat för idag:

Allt av Martina Lowden. Har kallats för generationsroman och dom är jag ju lite svag för, men egentligen är jag mest bara nyfiken på den intellektuella unga kvinnan med de markanta ögonbrynen. Tilltalar väl mitt kulturego-wannabe. Fast 628 sidor känns ändå lite överdrivet. Den som läser får se.

Slam av Nick Hornby. En feel god-bok som borde funka i alla lägen.

Mitt första liv av Bodil Malmsten. Gillar Malmstens essäistiska funderingar om livet, nyfiken på om denna tillbakablickande bok kommer att få mig själv att fundera över min uppväxt och varför det blev som det blev.

Och slutligen Jonas Hassen Khemiris Invasion! En samling pjäser, noveller och texter. Gillade som så många andra de språkliga innovationerna i Ett öga rött och har dessutom positiva associationer till Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans.

Så just nu känns det som att sol eller regn kvittar - jag har mina böcker.

Semestertider

2009-07-03T22:57:00.006+02:00

Storulvån 2008

Haft semester i två dagar, men har inte riktigt märkt av det. Svämmar över med flyttkartonger, på söndag går lasset till Vasastaden för nytt bo - med balkong äntligen. Innan dess, bröllop. På måndag - då börjar semestern på riktigt, bilar upp till Norrland för femdagarsvandring mellan Nikkaluokta och Vakkotavare. Torkat grönsaker i ugnen hela veckan enkom för detta. Direkt på detta blir det västkusten med goda vänner - och kanske lite familj med? Hem några dagar (packa upp flyttlådor kan man tro). Toppar det hela med några dagar i Istanbul.

Så med detta vill jag meddela att förnodligen blir det ännu klenare uppdateringar här än vanligt - och önskar alla vänner en fin sommar!

Och på tal om språket och orden

2009-06-27T10:12:00.004+02:00

Hittar via Promemorian ett nytt användbart ord - truthiness. Betydelsen är enligt upphovsmannen ståupparen Colbert:

"We're not talking about truth, we're talking about something that seems like truth – the truth we want to exist,"

Det handlar om magkänslan. Vi uttalar oss om sakernas tillstånd utan att ha fakta eller evidens, vi säger hur det är på basis av vad som känns rätt. Känns postmodernt och storytelling-mässigt. (Och det uttalandet var definitivt en truthiness, har inte kollat upp begreppen postmodernt eller storytelling, men enligt mina egna definitioner så stämmer det bra. I min världsbild.)

Undrar om politiken mer och mer kommer att gå ut på att scanna av sinnesstämningar, bygga upp truthiness-stories baserat på vad väljarna känner är rätt. Det är inget nytt, så har politiken alltid fungerat, det är väl det retoriken går ut på.

Kommer det sedan att gå ut över innehållet eller kan vi vrida och vända på förklaringarna till vårt agerande i sån utsträckning att närapå vad som helst kan motiveras med en riktigt bra truthiness-grund?

Informationsflödet är enormt. Att människor upplever att det är en omöjlig uppgift att koll och istället börjar lita till magkänslan är inte konstigt. Det är mänskligt. Och vad vi än tycker om det så är det en verklighet (ytterligare en truthiness) som vi politiker har att förhålla oss till.

Landstingspolitiker - mission impossible?

2009-06-22T19:05:00.002+02:00

När man väljer att ägna sig åt hälso- och sjukvårdspolitik blir man en något udda fågel i den politiska familjen. Vi är inte särskilt många och upplever lite självömkande alltsomoftast att vi blir missförstådda i den politiska debatten när vi väl kommer så långt att vi får diskutera frågorna med någon annan än oss själva. Och nog blir missförstådda med rätta ibland, det krångliga frågor, vi har lite av ett eget språk för våra frågor som hålls på en ganska hög abstraktionsnivå eftersom vi av naturliga skäl inte kan ägna oss cykelställsliknande frågor.

Läste idag två notiser som bekräftar bilden.

1. Landstingspolitiker är anonyma menar statsvetaren Gissur Erlingsson. Han pekar både på konkurrensen från lokal- och rikspolitiken och på att makten skulle vara centraliserad till några få politiker och tjänstemän. Om det senare är specifikt för landstingspolitiken tycker jag nog man kan ifrågasätta, men visst har vi svårt att komma ut med våra frågor.

2. Vi har fått mer vård för pengarna. Effektiviteten ökar med ökad specialisering. Vi kan inte göra allt överallt. "Den ekonomiska krisen i början av 90-talet ledde till stora nedskärningar inom sjukvården. Under decenniet lades var tredje akutsjukhus ner. Personalen minskade med 20 procent och antalet vårdplatser sjönk till hälften." står det på Ekots hemsida.

Med dom här båda artiklarna känns det politiska uppdraget svårt, för att inte säga (på gränsen till?) omöjligt. Vi har svårt att nå ut och diskutera våra frågor och att det är svårt att få gehör för omstruktureringar (som det handlar om, snarare än effektiviseringar i termer av att springa fortare) är väl allmänt känt.

Detta samtidigt som vårdens nutida och framtida utmaningar och möjligheter kräver en bred och djup diskussion. Etiska diskussioner om livets början och slutskede, egenansvarsfrågan, samtidigt som den vården ska upplevas ha tillräckligt hög kvalitet och kanske framförallt tillgänglighet för en ganska välbeställd och frisk medelklass som ska finansiera stora delar av det hela och är beredda att rösta med fötterna.

Det känns som svåra utmaningar, att lyfta samhällsdebatten kring hälso- och sjukvårdsfrågorna för att ha en fortsatt vård av högsta klass samtidigt som vi driver på mot förändring och förnyelse. De politiska partierna måste ta ansvaret, men vi har också ett gemensamt ansvar över partigränserna att bjuda in till bred medborgardialog. Den som läser majoritetens budget inser att det inte blir mycket av det.

Och nu blir det reklamfilm!

2009-06-12T17:56:00.003+02:00

Läs:

Två av mina vänner har äntligen börjat blogga: Anna-Lena och Jakob. För dig som vill vara uppdaterad på välfärdspolitik på lokal och regional nivå rekommenderas dessa bloggar starkt.

Lyssna:

Flens bästa band har släppt en ny skiva. Gå in här för att lyssna på himla bra musik. Finns att köpa i Flens Fiske och Fritid, men jag kan också vara behjälplig för den som inte har vägarna förbi.

Svart kaffe

2009-06-08T22:10:00.002+02:00

Sjöng Dan Hylander om på 70-talet. Och det är så det känns. Svart och bittert. Vi ökade valdeltagandet i Linköping och S ökade. Vårt jobb i prioriterade områden gav utdelning, men det räckte inte till. Vi ökade, men borgarna ökade mer, så vi backade procentuellt. Så jag tillåter mig själv att sura ett tag till.

Vill du ha inövat smicker, då får du gå till en annan blogg – som Hylander själv skulle sagt.

Kryssat och klart

2009-06-07T19:47:00.003+02:00

Om drygt en timme stänger vallokalerna och nu återstår bara väntan och tumhållande. Personvalsinslaget känns extra starkt i EU-valet och det är nog ändå inte så konstigt. SvD menar att EU-parlamentarikerna har en större möjlighet att agera självständigt än i vanliga fall. Då ett (nationellt) partis representanter inte kan befolka alla utskott så blir det ännu viktigare vem som faktiskt kommer in. Kommer t ex Jens Nilsson in från socialdemokraterna har han tydligt deklarerat att det är glesbygdsfrågor han kommer att driva.

För egen del har jag kryssat Åsa Westlund och på sätt lite brutit mot en informell partilinje i distriktet. Vis av erfarenhet från förra valet till EU-parlamentet då Göran Färm olyckligt blev bortkryssad har en intensiv krysskampanj drivits. Det är bra och jag måste säga att Färm är en grymt kompetent kandidat. Det som ändå blir lite knepigt är när en så stor del av en valkampanj blir krysskampanj och min kandidat inte bedriver valkampanj i länet. Jag har egentligen inga problem med att uppmana vem som helst att rösta på Göran Färm, men det känns nästan som en protest att rösta på någon annan, och så ska det väl inte vara. (Och det var heller inte menat som en protest).

Det som jag ändå tycker är det största problemet är att jag tror att det finns många i Östergötland som är som jag själv, halvung kvinnlig akademiker med vänstervärderingar som tycker att klimatfrågorna är viktiga. Jag tror inte Göran Färm är fel för den målgruppen, men jag tror att Åsa är ännu mera rätt. Vi är många som kan identifiera oss med, eller känna någon slags samhörighet med en ung kvinna i karriären i en mansdominerad tillvaro. Och våra röster väger precis lika mycket som alla andras - i alla fall en dag som denna.

Gå och rösta!

2009-06-06T17:15:00.001+02:00

Så var det sagt.

Träningsläger

2009-05-24T19:24:00.004+02:00

Det blir fjällen även denna sommar. Abisko - Nikkaloukta i början av juli - med tält. Då krävs det lite förövning. Två dagars vandring - Henardalen - Gruvtorp, Sörmlandsleden utanför Malmköping:

Som så ofta - sist, och bilder på ryggsäcksryggar.

Övernattning i Ösjön - en fantastiskt fin kväll med både göken och lommen som "kvittrade". Middagen bestod av hemmalagad ugnstorkad köttfärssås - och det var riktigt gott.

Kammarstenen och jag själv.

Konjunktur som spär på ett redan besvärligt läge

2009-05-12T11:51:00.001+02:00

Landstingsstyrelse idag. Konjunkturen drabbar hårt, skatteintäkter viker, enligt de reviderade prognoserna blir det 219 mkr sämre än budgeterat och det som väger upp det finansiella resultatet är tillfälliga poster. Om landstinget ska kunna anpassa sig till de nuvarande ekonomiska förutsättningarna så måste antalet anställda minska med 300 heltidstjänster 2009-2010. Samtidigt vet vi att vi har generationsskiften framför oss som måste klaras.

För att landstinget ska kunna ha en ”god ekonomisk hushållning” som lagen föreskriver ska vi ha ett positivt ekonomiskt resultat på 2%. Det resultatet naggades det på i finansplanen 2009-2011 när målet fastställdes till 1% för 2009. I helårsbedömningen vi får redovisad imorgon är prognosen minus 71 mkr, dvs -0,8%.

Konjunkturen slår hårt och läget var allvarligt även innan konjunkturnedgången. Landstinget hade en nettokostnadsutveckling under 2007 på hela 12%, det årets resultat för verksamheten slutade -328 mkr. De rapporter vi fick från 2007 var att man inte kunde hitta någon förändring i vårdproduktionen, vårdtyngden, tillgängligheten, förändring i medicinsk praxis. Verksamheten var, menade man, på oförändrad nivå. Det blev ett förlorat år, verksamheten fick lida för oviljan från den politiska majoriteten att visa riktning och vilja under hela 2007, och det lättar inte 2009-2010.

Samtidigt måste vården utvecklas, med en ensidig uppföljning på ekonomin riskerar utvecklingsarbete stagnera och nedprioriteras. En ekonomisk kris innebär inte bara hot, utan också möjligheter att ändra på saker som inte fungerar. Man kan jämföra läget under 2003 då vi i den dåvarande politiska majoriteten såg problem med prognosticerade underskott på 300 mkr men samtidigt såg möjligheten att strukturera om verksamheten. Behovet till förändring fanns där, oavsett ekonomiskt läge.

Det känns tveksamt om den borgerliga majoriteten ser samma möjligheter. Verksamheten kommer förmodligen inte att orka själva, de tycker förmodligen att de fick göra nog så tuffa åtgärder för att städa efter katastrofåret 2007. Det finns goda exempel på det arbetet som bedrivs inom ramen för tillgänglighetsarbetet, men frågan är om det kommer att räcka.

Något att växa i...

2009-05-09T16:29:00.006+02:00

Så blev det dags att byta kamera. Min gamla Canon IXUS har tjänat mig väl, men jag tycker att den tagit sämre bilder på sistone. Eller så har mina krav höjts... Snubblade över ett test i M3 på en Panasonic DMC-LX3 som verkade lovande. Ännu ett test i DigitalFoto (som jag egentligen inte begrep så mycket av) övertygade mig. Det här är en kamera som är alldeles för kompetent för mig och det är en kamera jag bara måste ha.

"Perfekt för dig med höga krav och stora ambitioner" som Panasonic säger själv.

Nedan några smakprov på vad min nya darling presterar. Än så länge använder jag bara använt Intelligent auto så jag kan knappast ta äran av bildkvaliteten. Men det kommer.

1:a maj-hälsningar från Flen

2009-05-01T17:34:00.005+02:00

Årets första maj har firats i Flen - och Hälleforsnäs. Min syster talade på båda ställen - hon sa att hon var nervös men det märktes inte. Hon verkade snarare trivas ganska bra i talarstolen när hon talade om regeringens orättvisa politik och Marockos ockupation av Västsahara.

Om det var syrran eller Göran Persson som drog folk till Hälleforsnäs Folkets Hus får vara osagt men det kändes bra att fira 1:a maj i en fullsatt lokal. Persson verkade precis som syrran trivas med att stå på scenen och talade om jobben och klimatet. Och ingenstans märkte jag något av Mosa-Mona eller Mosa-Vanja-gnäll. Bra tycker jag, och kanske kan man hålla med om den enda smygande interna kritiken GP riktade mot partiet, vi måste nå ut med att regeringen för en orättvis politik. Det är inte bara lågkonjunkturen som är problemet, det är regeringen. Och då behöver vi lägga all energi på att föra ut det budskapet. Inte försöka knäcka våra egna.

[Uppdatering 2009-05-02] Även Aftonbladet var på plats i Hälleforsnäs och rapporterade. Det Aftonbladet utelämnade var att kritiken även riktades mot "röda" mediers (Aftonbladet och tidningen Folket nämndes specifikt till skillnad från Mona och Vanja som inte alls nämndes vid namn) oförmåga att rapportera om regeringens otillräcklighet och skadliga politik. Och det är bara att instämma i Perssons analys att vi saknar en allsidig nyhetsbevakning.

Sena funderingar om Baumol

2009-04-15T22:59:00.003+02:00

Idag politikdag. Vi pratade mycket om produktivitet, hur den kan öka i hälso- och sjukvården, hur vi kan ta tillvara utrymmet som skapas när produktiviteten ökar. En sak som dök upp i diskussionen var den så kallade Baumolsjukan. Den förklarades på pedagogiskt sätt av en vän ungefär så här: En arbetare tillverkar 1 000 skruvar på en timme. 10 år senare kan samma arbetare tillverka 2 000 skruvar. Produktiviteten har ökat. En vårdare kan ta hand om 3 patienter under en viss tidsperiod. Det är inte säkert att vårdaren kan ta hand om fler patienter under samma tidsperiod 10 år senare. Det är definitivt inte troligt att produktiviteten har utvecklats i samma takt som på det löpande bandet för skruvtillverkningen. Problemet uppstår när lönen ska sättas. Skruvtillverkaren får ökad lön tack vare ökad produktivitet. Motsvarande löneökning i offentlig sektor kan inte ske tack vare motsvarande produktivitetsökning. Finansieringen (dvs skatteuttaget) måste öka, trots att det inte är säkert att vi får mer verksamhet för pengarna. Där någonstans får offentlig sektor ett trovärdighetsproblem. Och det stämmer förstås att det finns offentlig verksamhet där det inte går att springa fortare.

Först tyckte jag att förklaringen om skruvarna var något trivial. Men nu undrar jag. Alla dom där skruvarna. Vem har användning för dom?

Ninna-ninna-ninnana-ninnana-ninna...

2009-03-24T18:13:00.004+01:00

Snacka går ju. Men med boken glömd i Flen är det svårt att leva upp till goda föresatser om att läsa Proust. I väntan på att den ska återfinnas i min närhet lyssnar jag på radioteatern som komprimerat Prousts 8-delarsverk På spaning efter den tid som flytt. Det verkar - mycket konstigt. Jag begriper ingenting, trots att alla kultursidor höjt den till skyarna. Men det kanske är som det ska vara då...

Men det finns annat i Prousts genre som går att ta del av:

Morrissey läser Proust t ex, återfinns på youtube. Det var väl sådär men jag har inte tidigare gjort den nu självklara kopplingen mellan de två kungarna av självömkan. Bara titeln på Morrisseys senaste "Years of refusal" och man ser släktskapet med Proust och den uteblivna godnattkyssen från modern. För att inte tala om låten I´m throwing my arms around Paris:

In the absensce of your love
and in the absence of human touch
I have decided
I´m throwing my arms around
around Paris because
only stone and steel can accept my love

Den som inte orkar med den långa versionen kan ju alltid överväga Monty Pythons All-England Summarize Proust Competition - även den på youtube. Inte heltäckande direkt men kanske något för den otålige.

I självhjälpsgenren(?) finns ju alltid Alain de Botton - Låt Proust förändra ditt liv. Frågan är bara om livet förändras till det bättre.

Slutligen en otippad association till Proust hos lillebror Kallerormen. Fast det kanske bara är jag som tycker mig se den...

Nej, nu måste jag nog knalla iväg och prova lite vita bourgogner...

[Uppdatering 22.12]
Och jag vet...
...att det heter Ninna-ninna-ninanna-ninannananinna...
...att min min bror givetvis travesterar Håkan Hellström (på ett fantastiskt sätt). Men det var faktiskt lite dekadent självömkande - besläktat med Proust/Morrissey tycker jag.

Wallenberg och jag...

2009-03-23T22:06:00.003+01:00

Känner att mitt bloggande inte når några toppnoteringar i frekvens, men ibland är ju livet så. Stockholms Handelskammare har dock noterat min existens som bloggare och bjuder in mig på bloggkväll med Wallenbergare, med Wallenberg. I Stockholm.

Så det är ju riskfritt.

Vad gjorde du för jämställdheten igår?

2009-03-09T22:18:00.002+01:00

”Vad har du gjort för jämställdheten idag?” undrade Ung Vänster på en banderoll när jag passerade dom igår på Trädgårdstorget vid lunchtid. Inte mycket fick erkännas. Gå upp, äta frukost och läsa Svenskan kvalar nog inte in..

Men idag när jag läste Corren kunde jag konstatera att en aktivitet jag avhållit mig från inte förde jämställdheten i fel riktning ialla fall. Jag var inte och lyssnade på den numera partilösa Birger Schlaug. Birger som förmodligen förste och siste man och människa på jorden fått sitt liv förändrat på tåget mellan Katrineholm och Flen. ”I Flen var jag en annan människa” berättade han i hörsalen på Länsbiblioteket igår. För då hade han läst Elin Wägner och kommit till insikt.

Jag har ingen särskild uppfattning om Elin Wägners förtjänster. Men jag har en tydlig uppfattning om Birger Schlaug när han menar att den svenska kvinnorörelsen i allt för hög utsträckning prioriterat frågor som styrelserepresentation och löner. Han är inte den som för jämställdheten framåt när han menar att de svenska kvinnorna ska sluta gnälla om sina löner och allt som oftast slår emot och slås ned av det berömda glastaket. Istället borde vi ägna mer tankemöda och engagemang åt alla de kvinnor som får gå alldeles för långt för att hämta vatten.

Jag tänker aldrig skämmas för att jag vill ha lika lön för lika arbete. Att jag vill ha lika lön och samma möjligheter som männen i Sverige betyder inte att jag förringar ”vattenproblemet”. Men till skillnad från Birger så tänker jag att det kanske skulle varit annorlunda om även männen hämtat vatten. Då skulle vi så att säga varit närmare källan…

När jag bläddrar fram några sidor i tidningen läser jag om Gudrun Schyman som var i Motala och pratade: ”Jämställdhet är inte ett mål som alla är beredda att arbeta för, även om alla är överens att det ska vara jämställt.” säger Gudrun. Lyssna på Gudrun Birger och fundera på var du själv befinner dig.

Jag läste Katrine Kielos igår. Hon skriver om den värsta platsen på jorden för en kvinna att befinna sig på – Kongo. I Kongo har det sexuella våldet drabbat var tredje kvinna. I sin bok Våldtäkt och romantik skriver Katrine om våldtäkt som det slutliga beviset för att kartan inte stämmer överens med verkligheten. Alla är emot våldtäkt, men ändå. I debatten grälas det inte om målet – jämställdhet, men vi grälar om kartan – hur ser verkligheten ut? Våldtäkt handlar om makt. Vill vi att män i Sverige och världen ska sluta våldta måste vi få ett jämställt samhälle. Det räcker inte att säga att man är emot våldtäkt.

Så Birger! Min uppmaning till dig under resten av året fram till nästa internationella kvinnodag. Läs Katrine Kielos och inse att du i likhet folkpartisten är vilse i skogen med fel karta i handen och utan kompass. Så kanske du går mot ännu ett uppvaknande i Flen.

5 böcker, 5 bokhandlar, 500 spänn

2009-02-18T19:25:00.004+01:00

Bokrean var ju (som så mycket annat här världen) bättre förr. Istället för att frossa litteraturens underbara värld bläddrar jag fram och tillbaka, om och om igen i katalogerna för att hitta inspiration. Jag behöver knappast, som på den fattiga studenttiden, vända på slantarna, stå och väga mellan böcker ”Nu eller senare?” utan kan hämningslöst shoppa loss. Bara bokhyllan sätter gränsen (vilket den iofs faktiskt gör för tillfället).

För att få detta till någon sorts stimulerande sport inför årets bokrea så satte jag tre regler: 5 böcker, 5 bokhandlar, 500 kr. Bara en bokhandel uppfyller samtliga kriterier, rätt böcker till rätt pris - Adlibris. Alla böcker finns, totalkostnad 461 kr. Akademibokhandeln, CDON och Bokia har visserligen böckerna men kostar mellan 545 - 660 kr. Bokus är nära Adlibris priser men faller på utbudet - en bok saknas. (Här skulle det ha kommit en illustrativ tabell över det hela, men paint levererar inte som det borde).

Och årets inköp blir..... Ta Da!

Katrine Kielos – Våldtäkt & romantik. Jag är osäker på om det är en bok i min smak, tänker att hon är alldeles för intellektuell för mig och att vi alltför sällan har samma referensramar. Men, eftersom jag gillar Kielos attityd, imponeras av hennes ”egensinniga” (i den mest positiva bemärkelsen) tankebanor och är nyfiken på hennes debutbok så måste jag ge den en chans.

Anna & Fanny Bergenström – Under valnötsträdet. Mor och dotter Bergenström har en förmåga att leverera några av kokboksvärldens mest klyschiga titlar. Men eftersom jag hämtat fler favoriter ur Kärlek, oliver och timjan än ur någon annan kokbok så tror jag även denna kokbok kommer till användning.

Paulo Roberto – Mina fastrars mat. Det är gott med italiensk mat. Och (det är ganska fånigt) men efter att ha lyssnat på Stieg Larsson där ju Roberto är en karaktär så har lite skuldmedvetet tänkt att det är dags att omvärdera den kaxiga boxaren. Så Paolo! Jag köper din kokbok - men jag tänker inte börja träna med dig. Där går gränsen.

Lars Monsen – Stora vildmarksboken. Inspiration till sommaren då Kungsleden hägrar. Jag har ju tänkt bli friluftsnörd men har än så länge inte hittat den där riktigt braiga guiden till min nya identitet. Kanske kan detta vara något.

Alain de Botton – Lyckans arkitektur. 2009 är ju året då jag ska flytta. Frågan är bara vart. Kravlistan är lång, och den blir kanske inte kortare efter den här boken. Flytta är inte min favoritsysselsättning, övergivna lägenheter med dammtussar i hörnen är så sorgligt. Det är jobbigt att packa, att fixa och krångla. Men det är dags. Så jag tar tjuren vid hornen, börjar köpa inredningstidningar, bläddra i IKEA-katalogen och går motvilligt ut på hemnet med ojämna mellanrum.

2009-02-06

2009-02-07T00:37:00.003+01:00

Det är inte varje dag man kan se tillbaka på en dag i sitt liv och uppleva att man lärt sig något nytt. Den 6 februari - ett undantag.

1. Jag har en oanad och smått lovande alternativ karriärväg som rörmokare. Fiskade idag (igår) upp mitt guldhjärta från handfatets avgrund efter att ha skruvat isär detta med hjälp av min välutrustade verktygslåda.

2. Whisky kan faktiskt lukta (och då även till viss del smaka) kattlåda. (Och för den kräsne läsaren vill jag påpeka att jag aldrig smakat på kattsand, däremot ofta förnimmat doften).

Svårsmält

2009-01-26T22:49:00.005+01:00

Så har vi börjar vårt smått oväntade projekt. Boken har landat och jag och pappa mustaschen har börjat läsa. Det är ju ingen sidvändare direkt och för tillfället känns inte läsning om en självömkande morsgris som någon direkt sund sysselsättning. Men jag ska inte vara den som ger mig, nähä då.

När jag går in på adlibris och söker på Swanns värld står det att dom som köpt den här boken också har köpt... Ta Da! På spaning efter den tid som flytt del 2, 3, 4, 5.... och 6. Quelle surprise!

Undrar hur många olästa proustar det står i bokhyllorna runt om i världen. De där goda oinfriade ambitionerna, eller de där skrytböckerna.

Jag ska verkligen läsa, men undrar förstås lite ängsligt vad jag ska göra om jag mot all förmodan skulle tycka att det inte är särskilt bra. Det kanske är karaktärsdanande ialla fall.

Den lojale världsförbättraren - c'est moi?

2009-01-25T11:30:00.003+01:00

Hittade via Morgan ett personlighetstest och eftersom resultatet är så insmickrande måste det givetvis förevigas för eftervärlden:

Din personlighetstyp:
Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.

Känner mig gammal och konservativ

2009-01-20T23:01:00.002+01:00

Jag har haft en mycket behaglig period av mitt liv där internet och TV varit i princip icke-närvarande företeelser i mitt liv. Jag har läst e-post av plikt och många dagar har datorn legat där - död men likaväl med en anklagande blick riktad mot mig. Det har inte varit en framgångsstrategi i alla lägen men så fridfullt.

Så hände något.

Kärleken är evig men föremålen växlar. Teknikprylar har en förmåga att uppta lite för stor del av mitt liv för att det ska kännas riktigt sunt. Jag köper inte så ofta men suktar desto mer. Mobiltelefoner, datorer, mp3-spelare mm..

2008 års julklapp till mig själv, min senaste darling en HP mini. En liten nätt dator i med grått borstat metallhölje, väger endast 1,2 kg, utrustad med vista (till skillnad från många andra minidatorer) som hållit mig sysselsatt mest hela julen. Sedan jag blev med 3G-uppkoppling har jag dessutom spenderat mer tid på internet. RSS-flöden upptäcktes, har varit inne en gång på facebook, återigen börjat spana in bloggar utanför min egen bekantskap, tar med mig datorn på tåget och läser mail – bara för att jag kan.

Men jag vet inte om jag orkar.

I bloggarnas begynnelse pingade jag på nyligen. Tyckte det verkade jobbigt när intressant dök upp och struntade i det. Det visade sig vara toppen på ett isberg. Nu kan man följa bloggar, sätta upp sina vänners RSS-flöden på sin egen blogg, mikro-blogga. Det skapas ett helt virtuellt samhälle, en gemenskap som jag inte vet om jag vare sig vill eller hinner ta del av. Inte för att jag är en så j-a upptagen människa, men jag måste få lite egen frid och tid.

Så vad gör jag här?

När kommer motståndet? När reser de förslavade människorna och sliter av sig sina cyberfängslen och säger att det är nog nu. Detta ständiga deklarerande av vad man gör var och varannan timme. Tänk de bekantskaper från förr som man själv stängt dörren för och som kan följa varje steg jag tar. Och folk klagar över alla övervakningskameror och loggar in på facebook.

Alltså, jag fördömer ingen. Jag känner mig bara gammal, trött, gnällig och utvecklingsfientlig.

Om Liza Marklund och sanningen

2009-01-17T12:30:00.004+01:00

Det har stormat kring Marklunds över tio år gamla roman Gömda. Är den sann, varför har etablerade medier inte nappat? Så som jag förstått har bloggvärldens dom mot Marklund och den etablerade medievärlden varit hård och omfattande. Drevet går.

Det är länge sedan jag läste boken Gömde, jag tänker inte göra det igen och jag tänker inte heller läsa Monica Antonssons Mia – sanningen om Gömda.

Det har blivit en sörja utan like som väl knappast någon kan reda ut. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Marklund tackar nej till diverse tv-soffor och debattprogram. Diskussionen skulle vare sig bli särskilt konstruktiv eller klargörande. Därmed blir hon också enligt många skyldig.

Hur läser man egentligen en roman? Med absolut distans, ständigt värderande där den enda behållningen är det uttalade – in i minsta kommatecken? Frågan kan egentligen ställas om all text, all information man tar in. Man kan läsa en text, tolka en människa som fan läser bibeln. Man kan göra precis tvärtom. Det finns alltid ett eget ansvar att förhålla sig till alla sina intryck. Även när man köper och läser en roman som är ”en sann historia”.

Men historien är ändå sann. Om man läser boken utifrån att det här händer i Sverige och världen varje dag. En litterär sanning är knappast bokstavlig. Som Marklund själv skriver på newsmill begränsades hon av tidningarnas krav på objektivitet (skulle för egen del kalla det allsidighet). Hon har berättat samma historia om och om igen i tidningen. Och för många år sedan nu även i bokform.

Liza Marklunds egen förklaring är väl värd att läsa på newsmill.

Monica Antonsson svarar, i mitt tycke mindre elegant.

Och vem som står för sanningen – det är som alltid upp till läsaren.

Det finns hopp

2009-01-14T21:27:00.004+01:00

Lagom skulle jag börja följa Dagens Arena bara för undra över var Katrine Kielos tog vägen. Hittar henne igen via PromeMorian - det visar sig att hon blivit ledarskribent på Aftonbladet. Och det känns riktigt bra. När vi andra misströstar (eller iaf jag) över hur Reinfeldt och Borg sopar banan med oss i lågkonjunkturen så gör Kielos det till sin huvuduppgift att envist men med sedvanlig tonträff visa att regeringen faktiskt inte för någon vidare värst bra politik. 50% av regeringens skattesänkningar går till den 20% som tjänar mest - och som kommer att spara sina pengar. Det hjälper oss knappast ur lågkonjunkturen.

Sen så tror jag kritiken om att Borg inget gör snart kommer på skam och att regeringen börjar pumpa in pengar i kommuner och landsting som kan komma till användning i god tid före valet 2010. Pophögern vinner över den traditionella skattesänkarhögern. Allt annat är att bädda för en promenadseger för en röd-grön allians.

...och första nyårslöftet är...

2009-01-10T19:50:00.005+01:00

...pappa mustaschen och jag har startat en läseklubb.

Vi kommer att läsa första delen av Marcels Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Som i en bokklubb. Eller nåt.... Sen får vi se om de andra delarna. Men kämpar vi oss bara igenom tillräckligt många så får vi nog vara med coola klubben. Ha ha ha...

Och vi har precis spelat TP och min wannabe-färg att vara bra i är - givetvis brun.

Och boken är beställd.

Alltså, två böcker. För pappa mustaschen har inte de här böckerna heller...

Och på tal om...

2009-01-03T10:40:00.002+01:00

...mp3-böcker. En mp3-bok kan man ju inte ställa i bokhyllan. Den tar ingen plats - och det är ju bra. Men den är jämförelsevis dyr. En pocket på nätet kostar ca 40 kr, inbundna böcker kostar mer. Skillnaden måste väl ändå handla om skillnad i produktionskostnader och kanske detta att man tänker sig att en inbunden bok har längre livslängd och därmed ett större värde för köparen. Om nu köparen faktiskt värdesätter en bok som måste sparas och förvaras hela livet, alternativt säljas vidare.

Vad jag har lite svårt att förstå är varför mp3-böckerna är så dyra. På min bokhandel på internet kostar en mp3-bok 154 kr, Stig Larsson kostar dock 196 kr. Produktionskostnaden, eller i alla fall marginalkostnaden måste ju vara minimal för en mp3-bok i jämförelse med vilken pappersbok som helst. En uppläsare läser in boken och får betalt, sedan kan den spridas i det oändliga utan kostnad. Varför kostar då en mp3-bok mer än en pocketbok? För att den kan spridas på ett annat sätt? Som om man förväntar sig redan innan att vi ska vara olagliga. Mp3-boken är dessutom försedd med osynligt (alltså ohörbart) sigill som kan spåras till köparen om den hittas på någon fildelningssajt.

Ett hypotetiskt moraliskt resonemang med mig själv.
A1: Den där boken jag köpte var ju ganska dyr.
A2: Ja det var den, men du kommer ju ut och promenerar, och det är ju mer än vad man kan säga om ditt gymkort.
A1: Ja, men ändå.
A2: Vad ska du göra åt det då?
A1: Ja, jag måste se till att få lägre kostnader, säkert vill familjen också lyssna på den boken, och om jag har köpt den här kan jag få dom att köpa nästa i serien och dela med sig. Vips har min kostnad halverats. Och jag kan ju fortsätta dela med mig till vänner i hopp om att jag får "låna igen" andra böcker.
A2: Sådär resonerar du inte när det gäller vanliga böcker eller musik.
A1: Nej, men så tycker jag också att 39 kr för en pocket är ok, och jag vill ha skivorna i bokhyllan. Varför tar dom mer betalt för en mp3-bok än en pocketbok trots att kostnaderna måste vara toklåga för mp3-boken?
A2: Men tänk om alla resonerade så?
A1: Ja, tänk.

Och den här hypotetiska diskussionen är förstås helt uppdiktad och har aldrig ägt rum.

Kanske tar dom betalt för den fysiska förvaring som man slipper med en mp3-bok. Kanske tar dom betalt för att dom kan. Men det höga tonläget i den numera iofs ganska avslocknade fildelningsdebatten blir alltmer obegripligt.

Visa mig din ipod...

2009-01-03T02:37:00.005+01:00

Johan Kalén har tagit den fina bilden på en string-bokhylla.

Förr. I den analoga världen. Visa mig din bokhylla, din skivsamling, ditt hem och jag ska säga dig vem du är.

Länge sedan nu läste jag en artikel om brittiska ungdomar som köper böcker. Inte för att läsa, utan för att visa upp. Visa en identitet, på ett medvetet sätt visa att de har god smak. Kulturellt och intellektuellt.

Jag har många olästa böcker i min bokhylla. En del som är mera av blädderböcker, inte avsedda att läsa från pärm till pärm. Men många av mina böcker är förstås också misslyckade ambitioner och föresatser. Småcreddiga författare – Foucault, Chomsky, Arendt, Sontag där det fanns en god ambition i botten men inte viljan och energin när det väl är dags. Den där söndagen för reflexion när man alltid hamnar i slö tristess eller diverse politikarbete som kräver mer fokus än vad vardagkvällarna kan erbjuda. Den där semestern när tung litteratur väger lätt i solen och den skjuts åt sidan för en deckare eller allmänt radioskval.

Min bokhylla ger knappast en sann bild av vem jag är, om man inte till vad jag är fogar en samling brustna ambitioner och föresatser. Och det är ju också sant förstås, men sorteringen är inte uppenbar för en utomstående på samma sätt som den är för mig. Jag vet ju vilka böcker som jag faktiskt läst, vilka som kan tänkas stå på tur och vilka som definitivt aldrig kommer att bli lästa.

Idag. Nu. Kan jag gå in på en bokhandel på nätet, köpa en ebok eller en mp3-bok att ladda hem till datorn. Eller ett musikalbum för den delen. Jag laddar hem Liza Marklunds Livstid från en internetbokhandel, eftersom Nobels testamente som jag lyssnar på nu får mig ut på promenad varje dag. (Alltid lite förvirrande om man sedan kan säga att man läst en bok eller inte.) För att jaga ut mig på den där promenaden varje dag måste det vara ganska handlingsdrivet, knappast en nobelpristagare, ”finlitteratur”. Den hamnar inte som ett tidsdokument eller identitetsmarkör i min bokhylla. Om min dator kraschar (när den kraschar?) så försvinner alla bevis för min konsumtion.

Jag inser ju att det också är generationsfråga. Jag gillar att ha skivorna och böckerna. Kunna ta på dom, bläddra i konvoluten, och också visa min identitet mot andra. Sen finns det annat jag konsumerar – som Liza Marklund, Jens Lapidus osv som inte måste stå i bokhyllan men det är ju också jag.

JoHaris fönster får liksom en ny digital dimension. Min bokhylla och min skivsamling måste kompletteras med min ipod.

Tillbakablickar

2008-12-26T23:41:00.020+01:00

2008 spurtar och går snart i mål. Det är dags att summera och titta framåt. Som jag nämnt tidigare 2008 - inget år som i sin helhet går till historien. Men då har jag "glömt" att sommaren faktiskt var helt optimal, välavvägd med massor av sol och sköna upplevelser. Så här kommer några tillbakablickar i decembermörkret:

Sommaren började med en för mig helt spontan bilresa genom Europa ner till franska Alsace. Där shoppade vi en massa gott vin, åt god mat och jag lärde mig spela poker.

Alsace är inte bara känt för sitt goda vin - och då framförallt riesling, pinot gris och gewurtztraminer utan också för att vara välbefolkat av storkar.

Vinproducenten Kientzler var för mig storfavoriten med en mycket trevlig pinot gris grand cru men även flaskan ovan smakade utmärkt - Sylvie Spielmanns riesling Engelsgarten (ja fråga mig inte varför namnen låter stentyska. Mme Spielmann pratade iallafall bara franska, men det gick ju très galante - eller nåt).

Efter ytterligare någon svettig vecka på kontoret var det åter dags att fly fältet till Stugan utanför Ulebergshamn. Veckor av strålande sol, morgonpromenader in till samhället Hunnebostrand och lata dagar.

Mitt och farfars kryddland tar sig riktigt bra. Jag står för utformningen och han för skötseln - en mycket bra arbetsfördelning om jag får säga det själv.

Det var mest lata dagar i solen, en och annan bok blev läst och några makrillar uppfiskade men annars inte mycket mer. Farmor och jag tog oss dock ut till Hållö en dag där jag - pinsamt nog, aldrig varit tidigare.

Många långa varma sommarkvällar med ungefär lika stor skärpa som den här bilden. Lillebror var nere med vänner och vi lärde oss att det är skillnad att gå på glödande bricketter jämfört med kol.

Som ni vet sedan tidigare avslutades sommaren med "den stora vandringen" (eller de många små) i Storulvån med omnejd. Innan dess ett antal övningsstrapatser som här på Omberg med fantastisk utsikt över östgötaslätten.

Sverige ÄR fantastiskt från norr till söder (även om sydligaste delarna nog känns lite som utomlands). Fjällvandring - nytt för mig men gör det gärna igen.

Framme i nutid:

Julen 2008 har bjudit på dagar utan snö...

...men även med. Och det är ju ganska trevligt om än i klenaste laget.

OK. 2008 rätt OK, särskilt om man väljer vinklarna med omsorg. Men jag tror att 2009 kan bättre.

Julhälsningar från Flen

2008-12-24T17:47:00.003+01:00

Varm äppeljuice (helst hemmagjord) kanelstänger plus calvados i lagom mängder = glögg.

Skål och god jul!

Peters princip

2008-12-21T12:33:00.002+01:00

Dr Laurence Peter säger att personer i var hierarkisk organisation tenderar att bli befodrade tills han eller hon når en nivå där han eller hon inte längre klarar av sin uppgift - man säger att man nått sin inkompetensnivå.

Principen är känd sedan länge, men jag visste inte att det var Peters princip. Hittade den på den tillträdande ständige sekreteraren för Svenska Akademien - Peter Englund. Han intervjuar sig själv på sin blogg om sitt kommande uppdrag och erkänner (eller kanske bekänner) att han är rädd för att drabbas av Peters princip i sin nya syssla.

Han hänvisar också till ledamoten Gunnel Vallqvist som menar att det bara är någon som inte vill ha uppdraget som faktiskt passar för det. Och PE menar själv att om uppdraget utannonserats i DN skulle han inte sökt det, och om han sökt förmodligen ändå inte fått det.

Jante slår till i kvadrat. Samma logik som i politiken - man kandiderar inte utan utses genom en mer eller mindre gudomlig process. Samma logik som Mona föll för första gången när hon i allt sitt högmod sa att hon faktiskt ville. Hon straffades omedelbart.

Samtidigt. För människor som har sitt förnuft i hyfsat behåll - det finns jobb och uppdrag som mer liknar kamikaze-uppdrag än spännande utmaningar. Ett förhållningssätt till dom - som kanske funkar är att för sig själv betrakta uppdraget som plikt. Det finns inget glamoröst över plikter - de är mer som ok som riskerar att tynga ned en om man inte (i all sin naivitet?) tror att bakom kröken kommer en annan tillvaro, man ser ljuset i tunneln och hoppas att det inte är ett mötande tåg.

Men det kan ju inte heller vara som pappa Anton säger "Roligt och roligt. Griseknoar ska inte ha roligt...". Dessa plikter som finns runtomkring oss, måste ju få vara roliga, annars besätts dom bara av bittra martyrer. Och det blir ju inte så bra.

Så här står vi människor. Och slits mellan spännande utmaningar och Jante, ständigt hotade av Peters princip, samtidigt som vi vet att vi måste streta på, vi kan aldrig stå stilla.

Vi går mot bättre tider....

2008-12-14T21:08:00.000+01:00

Det är dags att vinka hejdå till det mediokra 2008 och välkomna 2009. Det kan inte gå snabbt nog just nu.

Och det är www.twice.se som leverar alla hoppfulla klokskaper.

Silence is wild

2008-11-09T12:03:00.000+01:00

Så har hon gjort det igen. Släppt en skiva som går in under den sällsynta kategorin ”den enda skivan du behöver köpa i år”. Frida Hyvönen har kommit ut med sin andra skiva Silence is wild (egentligen tredje, men den andra – Music from the Dance Performance PUDEL uppfattar jag som ett stickspår). Den växer fortfarande för varje lyssning och den tog flera steg framåt efter intervjun i tidningen Sonic.

Borta är, tycker jag, det flyktiga och omedelbara uttrycket som hon hade i Until Death Comes – en märklig titel förövrigt eftersom hon i intervjun menar att hon inte tror på tvåsamheten som hon menar är ”…en konstruktion som från början är praktisk och politisk…”. Samtidigt som hon precis som alla vi andra åker dit gång på gång. Istället mera eftertänksamhet, tror jag. Den nya skivan tog jag inte till mig omedelbart på samma sätt. Den första låten jag fastnade för i novembermörkret var Birds. En lång mörk höst med alldeles för mycket jobb och politik och alldeles för lite liv gjorde igenkänningen omedelbar:

”You can watch the birds/You can count the birds/ But don´t count on them to
represent your longing”. Och “Been hiding lately/ been out of function/ been
hibernating/ been looking at birds”.

Svårare att tycka om tycker jag är det raka upp-och-ner-berättandet i Dirty Dancing och December, trots att de samtidigt fungerar som riktigt bra noveller och fastnar.

I intervjun i Sonic berättar Frida att hon har en speciell relation till hästar ”Opiater och hovdjur är en smaksak. De utövar en plågsamt magnetisk kraft för all framtid om man väl fastnat.” Jag var hästtjej under kort period av mitt liv men blev uppenbart inte lika biten som Frida. Hon har ett intressant perspektiv på hästlivet, i stallet lär man sig att inte ta skit, där är det den lilla tjejen som har makten med piskan:

”Dressed to the occasion: leather boots and a stiff black whip/ I don´t even
have to use it!/ my pony knows when she sees it/ that does she not behave she
will get to taste it.”

Jag upplevde aldrig själv hästlivet på det sättet, om det var någon som hade makten över hästarna så var det ridläraren. Hästen jag var skötare åt var dessutom den tjurigaste hästen i hela stallet som gärna bet och som jag var rädd för. Hon hade det bedrägliga namnen Honey.

I Scandinavian Blonde målas stereotypen upp i några korta fraser – lång, guldhår, förtjust i att göra ”naughty things”, barnslig och barsk samtidigt, den språkliga experimentlustan. Men det som fastnar är hur hon sett Scandinavian Blonde i männens betraktande av henne, i frågorna, i konversationen. ”In his gaze I´ve seen her do things I never done.” ”In the eye of the beholder”. Allt på två minuter.

Frida Hyvönen blir en ständig samtalspartner i novembermörket. Och jag tröttnar vare sig på henne eller på mig.

Storulvån 2008

2008-09-14T21:43:00.001+02:00

Det finns dom som säger att det bloggas för lite på den här bloggen. Och det kanske jag kan hålla med om. I väntan på ändring får ni hålla tillgodo med lite fjällbilder från Storulvån där jag med vänner var i början av augusti. Håll till godo.

Man kan ju förledas att tro att fjällen skulle vara en plats utan särskilt mycket folk. Getryggen verkar dock vara ett populärt tillhåll för vandringsnördar.

Människor verkar även i fjällvärlden ha behov av att resa små monument och göra närvaromarkeringar. Mycket snyggare dock än en del höga hus som byggs i min hemstad.
En av de fränaste (och mest praktiska) sakerna med fjällen är att man kan dricka vattnet i bäckarna. Alltså man måste ha varit där för att fullt ut förstå storheten. Ialla fall var det så för mig och jag längtar redan tillbaka.

Lite blommor i väntan på den egna trädgården.

Fröken J och jag gick hamnade ofta sist, och jag allra sist för att hinna fotografera en massa.

Fjällräven himself - Axel the dog som oftast ville hålla det högsta tempot av oss alla.

Man behöver inte gå uppför fjällen varje idag, min personliga favorit är faktiskt att gå emellan dom. Som vanligt sist på behörigt avstånd från täten.

Det finns en god anledning till att jag helst håller i kameran och befinner mig bakom istället för framför. Här lagar jag mat bland myggorna. Den här dagen skippade vi frystorkat till förmån för mera varierad föda, och det var ett misstag kan jag säga.

Japp. Sista långa vandringen var vi faktiskt halvvägs in i Mordor och stötte även på diverse skräckinjagande djur (en lämmel och en groda för att vara mer exakt). Och det fanns absolut ingen värme i stugan på bilden. Men det är glömt nu och nästa gång ska jag ha varmare kläder med mig.

Skalman och hans vänner är ute och vandrar. Alla iförda säsongens senaste färger i skalmodet.

Ser ni renen?

Jag – en broiler?

2008-07-08T19:03:00.002+02:00

I SSU:s debattidning Tvärdrag (som av någon outgrundlig anledning fortfarande hittar hem till min hallmatta) är temat Broilers. Kul. Lite kaxigt, visar på självdistans och humor. Temat manar förstås till självrannsakan. Är jag en politisk broiler? Det finns tester att göra, på en del frågor kammar jag hem höga poäng, andra ger 0.

Min bakgrund, mor och far, farmor och farfar, mormor och morfar – alla medlemmar i samma parti som jag själv. Var med i Unga Örnar som barn, gick med i SSU i valrörelsen 1991, sedan suttit i klubbstyrelser, distriktsstyrelser, ofta med ”tunga” uppdrag, var med Studentförbundet under min (långa) studietid, jobbat på kåren. Har haft ett par kortare politiska anställningar. Har nu ”tunga” uppdrag i landstinget, är nybliven ersättare i Arbetarekommunens styrelse. Merparten av mina vänner är politiskt aktiva på liknande uppdrag som jag själv och med liknande bakgrund. Det går inte att värja sig från att det ser ut som om jag håller på att göra politisk ”karriär”. Jag kan inte neka till att jag vill ha makt. Att säga inflytande istället tycker jag blir förringande eller oklädsamt och lite oärligt jante.

Att vara broiler – är det ett karaktärsdrag, ett förhållningssätt till politiken eller något som man definitionsmässigt blir när man kryssat i tillräckligt många rätt (fel?) rutor i ett test?

Självklart vill jag att det ska det vara ett karaktärsdrag snarare än en etikett som man får per automatik genom position och bakgrund. Och då kan jag heller inte svara på frågan. Jag vägrar fälla karaktärsomdömen om mig själv av typen att jag skulle besitta en hög integritet, vara lyssnande och lyhörd, brinna för något. Värdeomdömen där jag försöker intala andra att jag inte alls är en broiler. Lika lite som jag kan överlämna åt någon annan att säga vem eller vad jag är. Och det betyder ju inte att jag saknar identitet eller karaktär.

Makt. Makt får man, erövrar man genom kontakter (nätverk när man ludda till det lite, avdramatisera), genom att vara med där diskussionerna förs, ständigt pågående diskussioner där politiken och maktstrukturerna formas. Snarare än de formella beslutsvägarna som att lägga yrkanden på representantskap, skriva motioner osv. Först erövring och introduktion, sedan reproduktion. Finns det något försvar? ”Alla andra gör det” snarare än ”Hur skulle det se ut om alla gjorde så?”. Alla får hitta sina egna strategier och förhållningssätt till makten.

Jag är evigt tacksam för mitt vanliga jobb som jag fått på ”egna” ”opolitiska” meriter. Det ger trygghet, frihet och oberoende. Det är nästan ett privilegium. Jag har också den stora förmånen att få mentor. Att distansera mig från våra interna maktstrukturer, förklara, introducera, stå till svars.

Det får räcka så. Annars skulle ju någon kunna förledas att tro att detta var ett försvarstal.

Uppdatering: Ha! Det tog en timme, men jag kom på det själv ialla fall. Jag måste vara alldeles får gammal för att vara broiler, typ 30, då har man passerat bäst före datum för länge sedan.

Trött i fötterna

2008-06-22T18:24:00.002+02:00

I sommar ska jag ut och fjällvandra. Det kräver vissa förberedelser, som att gå in de skodon man tänkt sig använda. Därför ägnade jag dagen åt vandring i Tinnerö eklandskap. Jag hade tänkt mig trevliga stigar i ekhagar, som den här:

Men vandringen bjöd mest på enformiga grusvägar som jag gick vilse på.

Lite snopet och inte alls ett underlag som mina überkängor av tysk modell trivs på. Dom ska tåla Kilimanjaro och längtar nog dit också. Målet för vandringen var ialla fall Rosenkällasjön som jag nådde efter två och en halv timmes knallande:

Väl där kunde man lätt inse att sjön inte är till för att bada i, däremot kan man roa sig länge och väl om man är intresserad av fåglar och är utrustad med kikare, jag är inget av det. Fågeln på bilden ovan är en svarthakedopping. Andra djur skymtades också, diverse rovfåglar av okänd art annars mest kor:

och får som flydde när vi skulle samsas om stigen:

Man kan tro att de här små krypen tänker bli nässelfjärilar såsmåningom:

Slutligen en inspirationsbild till mustaschen som idkar trädgårdsskötsel åt det mer japanska hållet:

Alla bilder är tagna med min nya kärlek:

Tillståndsförändringar

2008-06-19T19:39:00.000+02:00

Jag har världens bästa jobb. Jag vet att mina vänner inte riktigt delar min entusiasm för hur fint Vägverket la den nya sträckningen av rv 51 – förbifart Svärtinge, eller för den delen är så särskilt intresserade av kombiterminaler och muddring (iofs inte jag heller). Men ändå.

Förutom dessa high lights i tillvaron som mina arbetsuppgifter utgör så går jag en utbildning som sträcker sig över tre år för att bli bättre på att kommunicera. I utbildningen ingår även personlig coachning och det har jag haft idag. Under en dryg timma satt jag med Peter på Gubbens café och fick chansen att själv reflektera över och få återkoppling på min utveckling av mina – tja – kommunikativa kompetenser.

Mina kursledare hade varit rörande överens att det skett en tillståndsförändring hos mig.

Med utbildningen ska vi bli bättre på att hålla effektiva möten, bättre på att kommunicera med medborgare, kunder, kollegor. Göra bättre ifrån oss och därmed kunna motverka att dåliga kommunikationssituationer uppstår (min tolkning). Vi får en bättre självkännedom om hur vi själva fungerar och får verktyg för att kunna tolka kommunikationssituationer och kunna påverka dom.

Jag tycker det är lite häftigt. En tillståndsförändring. Hos mig.

Det är en nyttig utbildning. Att vara ung kvinna i den kommunala byråkratins hierarkier och i politiken är inte alltid så lätt. Får jag mindre respekt om jag har en somrig klänning med körsbärsmönster på mig än om jag bär kostym och slips? Men utbildningen berör aldrig den här typen svårigheter, kanske för att vi inte ska känna sig oss som offer för omständigheterna. Och det är ju rätt skönt. För när man ser alla maktstrukturer, mer eller mindre dolda, aldrig särskilt rättvisa så vill man ju bara ge upp. Nu blir gamla strukturer och dess företrädare en kittlande utmaning som ska övervinnas.

Sista rycket före sommaren

2008-06-15T21:18:00.001+02:00

På tisdag-onsdag är det landstingsfullmäktige. En budget ska tas, vi har lagt en egen budget alldeles utmärkt budget. Men jag kan hålla med miljöpartiet om att det är frustrerande och obekvämt att lägga en alternativ budget för en verklighet och ett uppkommet läge vi inte rår över. Sjukvården hade vid april månads utgång gått back med 111 mkr, den uppåtgående trenden av antalet anställda har inte brutits trots anställningsstopp, nettokostnadsutvecklingen på 4,7% är för hög - det skulle istället behövas en kostnadsminskning på 2% utifrån föregående års bokslut och beslutad budget.

Inget inspirerande läge att sitta och förbereda sig för en budgetdebatt med andra ord.

Det har varit hektiska månader och bloggandet har varit klent. Maj månad är alltid tuff, och man hinner aldrig det man ska. Inte alltid enkelt att vara både fritidspolitiker och göra sitt day-job. Försöka parera och kompromissa, räcka till i alla ändar, sitta sena kvällar för att få det att gå ihop. Tur att det är kul på båda ställen ialla fall. Himla kul faktiskt, trots allt.

Försöker nu hitta inspiration i Neil Youngs "Living with war", det funkar faktiskt. Inga jämförelser i övrigt. Han sjöng redan 2006:

"Yeah maybe it's Obama
But he thinks that he's too young"

Vad nu detta har med landstingspolitik att göra.. Men låten heter i alla fall "Looking for a leader"..

En bananregion för Östergötland?

2008-04-28T22:30:00.003+02:00

Regionfrågan fortsätter att engagera, det är bra. Ett helt uppslag i NT. Ståndpunkterna från de som uttalar sig – Jan Owe-Larsson, Mattias Ottosson, Lars Stjernkvist, Lars Laban Bengtsson och Björn Eriksson (idel män, men de kan väl inte hjälpa vad de har för kön) är kända. Infrastruktur och arbetsmarknadsområden lyfts upp. Inte oviktiga frågor, utan högaktuella.

Ska vi bilda regioner där infrastrukturlogiken får styra är det väl dags att bilda en lång bananregion längs den framtida Götalandsbanan tänker jag. Arbetsmarknad – då hänger ju inte ens Norrköping och Linköping ihop – utifrån SCB:s definition av funktionella arbetsmarknadsområden.

Så kan man givetvis inte resonera men min poäng är oavsett hur regionerna kommer att se ut så kommer olika delar att ha olika intressen som drar åt olika håll. Intressen som måste jämkas samman, det måste kompromissas och hittas nya lösningar. Ge och ta, så är det ju redan idag. Det finns redan idag nav, centrum som driver utvecklingen framåt. Stora (nåja ganska stora) städer som har en mångfald och sammansättning som fungerar som generatorer för tillväxt, jobb och kunskapsutveckling. Det blir flera såna centrum i en framtida region, hur den än bildas. Noder/kärnor/nav i regionerna, stråk emellan som binder samman noder och regioner med varandra.

Jag kan förstå att det finns en oro för att inte hamna i mitten i en ny region. Men administrativa gränser ska väl knappast hindra en stad, två städer, ett nav att utvecklas? Malmö är ytterkanten av sin region (den formella administrativa), Göteborg likaså. Nu är ju de större, jag vet det. Men de administrativa gränserna kommer inte flytta städer från kartan. När det gäller Norrköping specifikt kommer ju de ha både Linköping, Mjölby och Jönköping (hoppas jag) i ryggen när de blickar mot Stockholm. Visst kommer de ligga ganska perifert till när de blickar mot Göteborg, men det är ju knappast fokus för en stolt hamnstad i Östersjön.

Just nu känns det lite avlägset att diskutera förnyelse och utvecklingskraft i vården. Det ekonomiska läget överskuggar det mesta. Men det är nödvändigt. En bra vård även i framtiden kräver ett starkt US och ett större befolkningsunderlag än Östergötland. Att vi då vänder blickarna mot vår sjukvårdsregion ser jag som det första och bästa alternativet.

US en gökunge för majoriteten

2008-04-25T16:18:00.001+02:00

I onsdags var det bokslutsdebatt i landstinget. Jag hade förberett mig för att ”gå upp” men var för långsam med att begära ordet, hamnade för långt ner på listan och var tvungen att avvika vid lunch för jobbets skull. Livspusslet är i allra högsta grad en utmaning även för fritidspolitiska singlar.

Vad jag hade tänkt säga om jag hade deltagit:
Förstås vad många av mina partikamrater säger: brist på ansvarstagande och beslutsfattande hos majoriteten. När vi i september förra året aviserades en försämring på –147 mkr på ett år i landstingsstyrelsen var majoritetens kommentar att det inte är något unikt att verksamheten går dåligt. När jag ställde frågor om man tyckte att signalsystemet ut i verksamheten fungerar om man funderat på åtgärder som anställningsstopp blev jag bryskt avvisad. Det var en synnerligen dålig idé. Vi har gång på gång lagt konstruktiva förslag som blivit nedröstade.

Jag skulle också ha sagt att jag tycker analysdelen av förnyelseperspektivet är bra och läsvärt. Vårt förslag om formulera Universitetssjukhusets roll och framtid har inte röstats ned och det tycker jag också är bra. Att US är viktigt för hela regionens sjukvård var ett tydligt medskick från det seminariet om US framtid som arrangerades häromveckan. Jag hade fortsatt hävda linjen att regionsjukvården måste ge avtryck i regionbildningsfrågan.

När jag läser om debatten i tidningarna efteråt är det mycket allvarligt hur Vrinnevilistans företrädare utmålar US som en gökunge: ” - Landstinget har utvecklat en organisation med ökad centralisering till Linköping och US där man fått generera underskott år efter år och fått täckning i budget efter budget” säger Helene Andersson-Molina. US misstänkliggörs av hela majoriteten i en debattartikel i Corren redan i februari: ” Det är också vår ambition att universitetssjukhuset ska stärkas i sin roll – med forskning, utbildning och högspecialiserad vård vid sidan om uppgifterna som länsdelssjukhus. Men det innebär inte att verksamheterna kan tillåtas fortsätta generera underskott som man tror ska täckas i nästa års budget.”

Det är inga redovisningar vi har fått ta del av i styrelsen, har majoriteten information vi inte fått ta del av, eller sprider man bara osanna rykten?

Jag tycker vi ska vara stolta och glada över vårt Universitetssjukhus. Det betyder inte att det inte finns krav och förväntningar på US när det gäller högspecialiserad vård, kunskapsspridning, forskning och utveckling. US ska vara en resurs för såväl den östgötska vården som för vården i sjukvårdsregionen. Vården i Östergötland är en av de mest kostnadseffektiva i hela landet. Nu har vi en ekonomi i fritt fall. Då duger det inte att skylla ifrån sig, vare sig på US eller på någon annan.

Förkylningstider

2008-04-21T22:37:00.000+02:00

Jag idkar egenvård i form av en vällavvägd utsökt kombination av ipren, esberitox (naturläkemedel) och loradantin (antihistamin mot hösnuva). Vilar också, dvs har inte gått på fotboll utan stannat hemma och läst om gods och förberett mig inför onsdagens bokslutsdebatt(två olika saker). Tveksamma friskfaktorer, hoppas placeboeffekten av min medicinering kickar in snart...

Minns inte utan bitterhet hur jag som student tänkte "att jag ska aldrig bli en sån som går till jobbet när man är sjuk och smittar ner sina stackars oskyldiga kollegor". Då var jag förnuftig och visste att jag inte är oumbärlig, visste att jag blir fortare frisk om jag vilar. Men nu är jag vuxen och ser saken ur ett helt annat perspektiv.

Och givetvis är ovanstående kur inte att betrakta som egenvårdstips från mig på något sätt.

Skrik och spring?

2008-04-14T21:24:00.000+02:00

En stormig dag i landstingspolitiken. ”Det hjälper inte att ha en målvakt i världsklass när resten av laget aldrig tidigare sett en boll” sa Helene Andersson-Molina när hon recenserade den fempartialliansen där hon själv ingår. Aj, vad den svider. Inte konstigt att den styrande majoriteten fick släppa allt de hade för händer och samla till en presskonferens och bedyra att samarbetet visst är bra. Och Helene A-M avslutar med att deklarera att hon själv inte kandiderar för omval. När jag satt i studentkåren kallade vi det för ”skrik-och-spring”.

Min partivän, Lars Stjernkvist inspireras av Helene Andersson-Molinas uttalanden och tycker att vi socialdemokrater ska erbjuda alliansen en kriskommission på sin blogg.

Jag tycker vi ska fortsätta lägga konstruktiva förslag som vi gjort hela tiden i landstingsstyrelsen och HSN. Konstruktiva förslag där vi visar att vi är beredda att vara med och ta ansvar och fatta svåra beslut för att komma tillrätta med svåra problem. Konstruktiva förslag som majoriteten konsekvent röstat ned. It takes two to tango.

Jag ser dessutom svårigheter med att samarbeta med en allians som är så ointresserad, ja rent av rädd för att ta det politiska ansvaret och fatta svåra beslut utan hela tiden skjuter verksamheten framför sig. Men vi ska fortsätta lägga våra förslag, kanske droppen urholkar stenen.

Boknörd wannabe

2008-03-26T18:48:00.003+01:00

Att jag aldrig kommer att nå samma boknördsstatus som Textmissbrukaren är ju givet men det har tagit sig sedan nyår. Innan dess har jag befunnit i en mer eller mindre konsekvent bokbojkhott i ca två års tid.

Doris Lessing är en starkt bidragande orsak. Så fort svenska akademien har försökt sig på att definiera hennes skrivande har hon protesterat. Hon är väl värd att läsa för sina tankar om politik och politiska sammanhang, relationer, jämställdhet, skrivande och katter. Jag får nöja mig så, det är så svårt att hitta de rätta orden för något som engagerar så starkt. Lästa böcker: Den femte sanningen, Ljuvaste dröm, Under huden, Vandra i skugga och Om katter. Alla rekommenderas varmt.

Bodil Malmstens blogganteckningar som hon givit ut i två böcker – Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år. BM behärskar det underbara, flyktiga och träffsäkra språket som bloggen ger utrymme för. En språkkänsla att avundas. Det är förstås inte bara form utan också innehåll. Återigen en författares betraktelser och en tillfällig lust att flytta till Finistère och bli urbra författare griper tag i en. Sen verkligheten, lappsjuka på fem sekunder, att aldrig ha vare sig tålamod eller förmågan att skriva så bra. Jag har läst bloggböckerna och från adlibris väntar ytterligare tre böcker av samma författare.

Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Också riktigt bra. Framförallt första novellen biter sig kvar – hon som är perfekt dumpar honom som är perfekt – nästan. Han gör misstaget att snegla på mobilen efter middagen. Tänk den som kunde vara så självklart dryg! Resten blir en som en påse smågodis, kvalitetsgodis att bara njuta av och sluka.

Bitterfittan av Maria Sveland – påskläsning. Så svidande uppriktigt om hur (förställer jag mig) ett liv för småbarnsföräldrar med stora ambitioner på jämställdhetsområdet kan te sig. Problematiseringen kring tvåsamheten genom reflexioner kring Erica Jongs Rädd att flyga som känns så välbekant nu, så obekant för bara några år sedan.

En bok som ligger kvar på nattduksbordet är den överpretentiösa Susan Sontags Där tonvikten ligger. Det var en jättebra bok, småessäer om läsning, film, dans teater, fotografi, måleri och livet som författare och intellektuell. Men kanske har Bodil Malmsten förstört den läsupplevelsen med några korta rader om hur Sontag fick hybris efter att ha sett Persona och gjort egna versioner. Nu tycker jag tonfallet är högdraget och mästrande. Kanske får den en ny chans.

En snedvriden debatt

2008-03-16T13:51:00.000+01:00

De senaste dagarna har debatten kring regionfrågan varit stor i delar av mitt parti. Det är roligt tycker jag och om det ska bli något överhuvudtaget är det dags att plocka fram allt engagemang för att driva frågan framåt så att inte regionmotståndarna kan stå vid sidan och titta på – och få som de vill.

Vi har länge (och ibland till leda) pratat om att det inte ska ritas några kartor, att vi först ska diskutera grundläggande principer och vilka faktorer som väger tungt och tyngst i en ny regionindelning. Nu när det faktiskt är dags att sätta sig vid ritbordet, ge sig ut och fria så visar det sig att bilden av vilka principer som bör gälla för en ny regionindelning är olika. Lite förenklat antar jag så kan man ställa sig på sjukvårdsbenet eller arbetsmarknadsbenet. Antingen optimerar vi för ett bra fungerande sjukvårdssystem på regional nivå, eller för infrastruktur och kommunikationer som kan ta oss till Stockholm (och framförallt tillbaka hem igen).

Min stilla undran är om vi behöver välja så kategoriskt. Ibland låter det som att alla vägar och järnvägar tar slut vid de framtida regiongränserna och att vi där kommer att bygga höga murar med passkontroller. (Det är då det känns tryggt att vi har många flygplatser i länet så att vi ialla fall kan flyga ut). Det verkar också som att analysen man gör kring sjukvården det är att vi behöver en bunt stora (och mellanstora) sjukhus som kan ta hand om ovanliga och svåra sjukdomar, sen fixar vårdcentralen resten. Det är inte så enkelt.

Alla vill till Stockholm. Vi som bor i Linköping vill nog egentligen ännu snabbare till Stockholm eftersom det är längre dit för oss. Engagemanget för Ostlänken är stort och det största hindret för byggandet av densamma är den i Katrineholm bosatta finansministern som förlitar sig på otidsenliga samhällsekonomiska analysmetoder. Oavsett om vi hamnar i Östra Götalandsregionen eller bara blir lilla Östergötland eller något annat så kommer vi att fortsätta verka aktivt och intensivt för byggandet av Ostlänken, för att våra vägar och järnvägar inom regionen/länet och mellan andra ska vara av bra kvalitet. Engagemanget för snabba resor till Stockholm eller vartsomhelst i vårt närområde dit många vill pendla kommer att vara fortsatt starkt.

Men sjukvården då? Trots det mycket starka engagemang som finns för vår sjukvård och våra sjukhus så har frågan hamnat mycket perifert enligt min mening. Det finns stora poänger att bilda större regioner utifrån ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Storleken har betydelse – utifrån ett utvecklingsperspektiv. Sjukvården är en oerhört kunskapsintensiv verksamhet. För att kunna ta emot och sprida ny kunskap, införa nya metoder och mönstra ut gamla krävs större massa än dagens storlek på landsting. Det krävs en helhetssyn, en systemsyn där inget sjukhus och ingen vårdcentral kan säga ”sköt du ditt så sköter jag mitt”. Kostnaderna för stora investeringar behöver spridas på fler, underlaget för forskningen behöver bli större. Ansvarskommittén föreslår att en regionkommun bör ansvara för ett regionsjukhus.

Det blir en region Syd/Skåne eller vad de kan tänkas heta, en Stockholmsregion och/eller Mälardalsregion. Vättern avskärmar oss praktiskt västerut. Däremellan har vi gemensamma problem att lösa.

Jag tror inte att de nya regionerna (om de kommer till stånd) kommer att bilda murar i människors vardag. I Skåne låter man sig inte hindras av nationsgränserna utan pendlar glatt över sundet. Låt därför inte frågan om regionförstoring begränsas till att handla om pendling och arbetsmarknadsregioner. Människor känner inga administrativa gränser. Men för sjukvårdens utveckling är det av största betydelse att vi får en större och väl fungerande hälso- och sjukvårdsregion. Här har vi en bra start i vår sjukvårdsregion Östergötland, Jönköping och Kalmar län tycker jag.

...och nu blir det reklamfilm!

2008-02-18T20:31:00.000+01:00

Bästa teet nu - alla kategorier. Det är rättvist, miljövänligt odlat, koldioxidneutralt och himla gott. Snygg förpackning är förstås inget minus. Men det saknar koffein. Hm...

Dystert

2008-02-18T20:20:00.000+01:00

Det är dystert läge för landstinget. Verksamheterna gick 2007 back med 328 miljoner. Idag släpptes verksamheternas åtgärdsförslag för att spara. Rubrikerna i länets tidningar säger att 172 kan komma att sägas upp.

När vi socialdemokrater lade vårt första yrkande om anställningsstopp den 5 september förra året hade antalet anställda ökat med 206 heltider under året. När vi fick en dragning av bokslutet för 2007 hade antalet anställda ökat med 317 heltider från årsskiftet 2006/07. Antalet anställda ökade alltså med 111 heltider efter det att vi lade vårt första yrkande om anställningstopp.

Landstinget kommer att få göra en mängd uppsägningar som i stor utsträckning hade kunnat undvikas om den politiska majoriteten tagit ansvar sitt ansvar.

skrivolusten...

2008-01-29T21:54:00.000+01:00

...är påtaglig.
Läs hellre Kallerormen. Hans semesterplaner gör mig avundssjuk.

Lite semesterbilder från Kroatien och Slovenien som förströelse.

Fast vi började ju i Italien.

Utsikten från vårt boende i Dubrovnik.

Torghandel en tidigt morgon/förmiddag.

Kryssningsfartyg är onda och otäcka.

En vy från rundvandring på muren som troligen gör sig bättre på helskärm.

De har Konsum, eller Konzum i Kroatien..

..och skor i Split.

Rara Slovenien.

Knark? Nä horoskopförsäljning. I Ljublana.

Alpmat i mängder.

Ring klocka ring...

2008-01-03T21:44:00.000+01:00

Ett nytt år. 366 nya dagar att ta tillvara med nya ambitioner och förhoppningar. Jag är en fegis som inte vågar mig på några nyårslöften. Men ambitioner finns det gott om – jag ska bli såå himla duktig, planerad och strukturerad på jobbet. Träna ska jag också göra - regelbundet och ofta, jajamen och ägna massor av kvalitetstid på böcker, vänner, kunskapsinhämtning, tänkande… Men just nu är jag i ingenmansland, mellan det gamla och det nya. För det nya året börjar ju egentligen inte förrän efter trettonhelgen, har jag kommit på.

Några korta om vad 2007 var för mig:

2007 var året jag fyllde 30. Alla som har varit där vet att man inte bara tar ett litet nätt skutt över. Oavsett livssituation måste man summera, är jag där jag vill vara och vart är jag egentligen på väg?

2007 var året jag fick ett fast jobb för första gången i mitt liv. Nu i efterhand kan jag villigt erkänna att det har varit en stor rädsla. Hur i hela friden ska man någonsin kunna få ett jobb på något så flummigt som universitetsstudier i statsvetenskap? Det går, det vet jag nu. Kanske lite klokare.

2007 var året jag började läsa igen. Det började i Stugan i somras med ett lätt ryggskott och hällregn. Tre böcker på en vecka. Jag avslutade läsåret på bästa tänkbara sätt – Doris Lessing är definitivt värd sitt nobelpris i litteratur. (Joyce Carol Oates är faktiskt inte med i matchen.)

2007 var året jag snörde på mig ett par vandrarkängor för en (visserligen yttepytte liten men ändå) vandring på Östgötaleden. Och jag fick jätteont i mina benhinnor eller vad det nu kan vara – men hoppas att det blir fler och längre vandringar i vårt fina land.

2007 var året jag började pensionsspara.

Nu ytterligare några dagar mellan det gamla och det nya året. Inga löften, men förhoppningar och ambitioner. Jag har 12 stora fina vinglas som inte går in i mina minimala köksskåp så kanske stundar en flytt. Men idag längtar jag till varmare dagar i skogen...

Vem skriver de stora böckerna?

2007-11-25T13:10:00.000+01:00

Efter samtal med en god vän som läst Ernst Wigfors (bland annat) trots att han var ”förbannat torr” så började tankarna vandra. Vilka/vem av våra stora politiker skriver de stora böckerna? Har ett ”systemtänk” eller ialla fall embrio till en någorlunda heltäckande analys av vårt samhälle, vad socialdemokrati är idag, vart vi ska?

Ingen.

Eller?

När läste jag senast en viktig bok om Sverige, vart vi är på väg? Var det ”Socialismen och Bofinken” som läste när jag var 15? Kanske var det Hannah Arendts skarpa analys om den totala uppluckringen av offentligt och privat, hur arbetet blivit den högsta dygden när det borde vara politiken. Kan inte minnas att jag fått något lästips alls om en viktig bok som måste läsas som på något sätt har en heltäckande ambition.

Våra politiker skriver böcker. Men de handlar inte om visioner, de gör inga skarpa samhällsanalyser. Det feltolkade småbittra män som vill ge sin sida av historien så här i efterhand. Bearbetade dagböcker. Fd kollegor får nervöst stå i kö och i raketfart läsa. Först rädsla för att vara omnämnd i mindre smickrande ordalag, sedan rädsla att kanske inte vara omnämnd alls.

Och frågan är om de här böckerna inte skrivs längre alls. Eller om de skrivs av andra människor. Som inte är politiska högdjur, utan som befinner sig i den andra offentliga sfären, som inte är beslutsfattare utan debattörer. Törs inte, eller kan inte våra beslutsfattare ha visioner, göra skarpa heltäckande analyser?

Går in på adlibris. Naomi Kleins nya på samhälle och politik. Går in på memoarer och biografier. Göran Persson och Jens Orback.

Ett oroväckande tecken på att även ”de viktiga samtalen” befinner sig någonannanstans. Och inte beslutsfattare emellan.

Kalles, Musses och Janne Långbens julafton.
- Vem styr egentligen?
- Det är ju jag som styr…

Älskade Flen, älskade familj!

2007-11-07T21:28:00.000+01:00

Det är sällan jag har anledning att referera till vår alldeles egna Pravda men måste ju givetvis boosta en artikel om min hemkommun Flen och min skönsjungande far (m fl). Själv ägnar jag mig ju mest åt att lyssna på musik, senast någon uppmanade mig att faktiskt sjunga var nog drygt 15 år sedan då stjärngossen bakom puschade en dönervös Lucia "sjung då Anna, sjung!". Däremot finns det delar av familjen som betydligt mer framgångsrikt och njutbart musicerar.

Och när jag ändå är inne på familjeskrytet, kolla in den här sidan (jag är släkt med han längst till höger). Mycket bra musik. Det ryktas att man kan köpa en skiva..

Familjen är alltid familjen hälsar urstolt dotter och storasyster.

Attraktivt yttre

2007-10-30T17:22:00.000+01:00

Har köpt boken Könskrig – hur vi delas upp och hur vi hör ihop. Har bara börjat läsa och vill redan recensera. Omslaget. Boken är annorlunda formgiven. Omslaget helt vitt, i kartong, skuret. På boken finns överhuvudtaget inte titeln utskriven, utan skribenterna i blank lack, man får vända och vrida för att se. Bokomslaget, pappret runt boken är smalare än vad boken är hög och täcker inte. Det går runt hela boken, kan inte sitta kvar på när man läser.

Inne i boken, texten. Korta krönikor. Jag måste bläddra längst bak för att se vem som skrivit. Som om någon ville skrika högt i mitt öra ”VEM som skriver är inte viktigt utan VAD!!” ”Skit i vem som skriver, LÄS istället.”

Jag tycker hela boken andas motstånd. Rätten att få vara den man vill vara. Att inte låta sig tämjas, låta andra definiera mig. Det känns som att bokens formgivning vill vara en garant för innehållet. En bok som går sin egen väg.

Och jag tror jag gillar det.

Jag gillar den sidan hos mig själv som ska vara så jävla självständig jämnt. Tänka själv, stå för den jag är, inte hylla det normala och anpassade. Alltså. Jag känner mig bekräftad av boken och liksom besläktad med den.

Men å andra sidan. Jag stör mig på att boken blir en kod som ska knäckas. Knäckte jag koden? Är jag smart? Är jag med? Att de vet exakt på vilka strängar de ska spela för att människor som jag ska gilla bekräftelsen av att vi är smarta och med. Självständiga. Intelligenta och starka. Att få tillhöra den exklusiva(?) skara som fattat.

Vi som vet. Som kan sitta på pendeln och läsa en bok som de som inte fattat inte ser vad det är. En vit bok utan ryggtext. Utan omslagstext alls. De som fattat kan scanna av mig och se att ”Hon där läser den där smarta boken, hon är smart som jag som också har fattat.”

Men man kan ju skita i det yttre också och bara läsa. Och skita i om någon pendeln ser och fattar vad det är jag läser.

Illa

2007-10-29T22:03:00.000+01:00

Imorgon har vi landstingsstyrelse. Ska behandla Finansplan och Delårsbokslut –08 bland annat (ca 300 sidor handlingar, som sagt inte alltid superglassigt att vara politiker).

Delårsbokslut –08 visar på ett ekonomiskt underskott för verksamheterna på –206 mkr. Trots att de har fått i uppdrag att komma in med handlingsplaner för att komma tillrätta med underskotten så fortsätter det att rasa. Det är oroväckande.

Ännu mer oroande blir det om man tittar på köutvecklingen. Antalet patienter som väntat mer än 90 dagar på behandling var i augusti månad uppe i 9 100 personer. Före sommaren 5 900. Jämför detta med förra årets siffror: 5 100 i augusti 2006, 3 400 innan sommaren. Man kunde kanske tro att när verksamheten gör av med mer pengar och anställer mer personal så borde köerna bli kortare. Men så logiskt är det visst inte.

Jag är i opposition och det är mitt jobb att klaga på majoriteten. Men jag tycker siffrorna talar sitt eget tydliga språk. Radikala siffror som tyder på radikala förändringar. En ny majoritets politik har börjat verka. Eller kanske snarare ett nytt styres oförmåga att styra.

Om konsten att komma ut. Överallt.

2007-10-24T21:24:00.000+02:00

Min vän Kikki brukar allt som oftast påpeka att politiker är ganska vanliga människor, att den stora majoriteten är din granne, kollega eller kanske barnens kompis förälder. Ja. Så är det verkligen.

Vi är många till synes helt vanliga människor som går till vanliga jobb, åker på vanlig semester, handlar på Hemköp som alla andra. Ibland går Fantomen liksom på stan i sin helt vanliga trench coat.

Men för mig har politiken nästan alltid ändå varit något avvikande. Jag har alltid känt mig annorlunda och udda. När man inte pratar politik med ”vanlig-vanliga människor” (för vi var ju också vanliga) känns det som man mörkar nåt. Att ”erkänna” att man är politiker kan ske på de mest udda ställen. Inte helt olikt en ”komma-ut-process” föreställer jag mig.

Som idag. Först på utbildningseftermiddag med jobbet. Hur man lär sig umgås med media på rätt sätt, typ. Informationsdirektören visar på siffror på hur kommunen kom fram i media, negativt eller positivt/neutralt. 2004 var inget bra år. Självklart måste jag komma med frågan/kommentaren att det var ju tungt år för sjukhusfrågan, var det just bara den kommunala förvaltningen man tittat på? Tanken poppar upp i skallen och jag måste bara fråga när jag lika gärna kan hålla tyst.

Sen på kvinnohälsan för cellprovskontroll. Snackar lite allmänt med barnmorskan, hon undrar om jag jobbar i landstinget. Tycker att hon känner igen mig. Shit! Så här i efterhand lite osäker på om jag faktiskt sitter i gynstolen eller inte när jag återigen känner det oemotståndliga behovet av att ”kommer ut”. ”Nej, men jag är politiker i landstinget”. Varför, varför, varför? Måste. Jag. Ständigt. Erkänna?

Men. Så visar det sig att min alldeles vanliga barnmorska också är politiker. Hon spelar i mitt lag dessutom – fast kommunen. (Ja, vi är ett ganska stort lag sossarna). Lycka. Där i gynstolen hittar jag en vän, istället för en potentiell utskällare.

Att stå för att man är politiker. Ta kollektiv skuld för alla korkskallar som missbrukat sitt förtroende, inte står upp för politiken, fattar fel beslut, är populistiska rockvändare som bara ser till sin egen karriär. Det går ju inte. Men ibland svårt att låta bli. Räta på ryggen och vara stolt och politiker. För vi är ganska vanliga människor mest allihopa. Som brinner för nåt helt annat fiffel, mygel och en flådig karriär. Så är det.

Heja Calle!

2007-10-22T19:12:00.000+02:00

Idag skriver de tre moderata regionpolitikerna Jerker Swanstein (region Skåne), Johnny Magnusson (Västra Götaland) och Carl Cederschiöld (Stockholm) på DN-debatt att det är dags för moderaterna att lämna statscentralismen därhän och välkomna Ansvarskommitténs förslag om regionombildning. Man hänvisar till närhetsprincipen och menar att frågor som infrastruktur och kollektivtrafik är den bästa nivån att för att kraftsamla.

De drar i flera intressanta trådar: företagens marknader är globala men 80% av företagens kontakter finns inom en timmes resa; en ryckig och irrationell infrastrukturplanering från statens sida ger utebliven tillväxt och utveckling och försvårar övrig samhällsplanering; valresultat som måste få slå igenom – även med en borgerlig regering ska en socialdemokratisk politik få genomslag där den vunnit gehör. Slutligen luftar man idéen om man genom skatteväxling med staten borde kunna flytta ytterligare uppgifter närmare medborgarna.

Och jag kan inte låta bli att småle lite åt argumentationen ”’Vi riskerar att ha samma skygglappar som socialdemokraterna”. Det ligger nog nåt i det med…

En mycket välskriven och intressant artikel som dock väcker ett par frågor och funderingar. Var är Marie Morell och den fjärde storstadsregionen? Och vill Calle & Co förstatliga sjukvården? Den säger man nämligen ingenting om i artikeln.

Ofrihet

2007-10-21T16:27:00.000+02:00

Läser i DN söndag om några av våra utlandssvenskar. Några av människorna menar att de ”kvävs” i Sverige. Hur mångfalden är så mycket större och bättre, att Sverige är likriktat. Människor som känner sig ofria i Sverige, som i Sverige saknar förmågan att lyckas med sina livsprojekt.

Sen läser jag om Ebba von Sydow som berättar om stureplanskulturen. Hur hon borde ”behandlas på samma sätt som den andra Stureplanshoran”. Att bara en gruppåsättning skulle få henne att veta sin plats. Ebba vittnar om den olösliga konflikten, snäs av en kille och du är en ”btich”, ta emot en drink och du är en ”drinkhora”.

Och jag tänker att ofrihet för utlandssvenskarna handlar egentligen mest om förhållningssätt. De har gett sig f-n på att de inte kan lyckas och leva i Sverige. Så är det bara.

Men Ebba som har lyckats hemma blir ändå snärjd i en förlegad skrämmande och kränkande krogkultur i vår huvudstad. Ebba som stolt hävdar att hon är arbetarklass (vilket hon väl på sätt och vis är) blir ofri trots att hela hon genomsyras av att vara sin egen lyckas smed.

Så vem är mest ofri?

Hälsningar till blogger

2007-10-07T18:47:00.000+02:00

Jag vill ha tillbaka mina enterslag. Nu tack.

Hälsningar till skolgruppen

2007-10-07T18:29:00.000+02:00

Det finns företeelser i samhället som jag stör mig på. VERKLIGEN. Dålig reklam, telefonförsäljning, människor i serviceyrken som inte är serviceinriktade, krogköer, kvällstidningslöp mm...

Även kedjebrev.

Nu har jag fått ett kedjebrev från mitt eget kära parti. Som jag inte kan svara på. Jag uppmanas att skicka det vidare till människor jag känner och ska uppmana dem att gå med partiet.

Eftersom jag är emot kedjebrev så känns det också helt avigt att uppmana "mina" bloggläsare att gå med i partiet. Ni vet att jag är med, allihopa. Och ni vet hur ni får tag i mig, är surfkunniga och kan förmodligen ta er in på socialdemokraternas hemsida för att joina om ni känner för det.

Så en hälsning till Skolgruppen a.k.a no_reply@sap.se: inga mera kedjebrev till mig tack!

Öppet eller dolt

2007-09-17T19:35:00.000+02:00

På onsdag har vi kunskapsseminarium, landstingsstyrelsen och hälso- och sjukvårdsnämnden tillsammans. Temat som ska avhandlas är prioriteringar. Det är bra tycker jag. Just nu är det många frågetecken kring hur årets arbete kring prioriteringar ska gå till. Hur kommer man att förhålla sig till ”de nedre regionerna” av rangordningslistorna med de stora ekonomiska underskotten vi har i verksamheten och stora påannonserade behov?

Många har svårt för öppna prioriteringar i vården, man kan säga vad som är viktigt och viktigast att göra först, men de behoven som kommer längst ner ska stå evighetslånga köer till behoven kanske går över, eller att man tröttnar. Meckigt att få det där med vårdgarantin att gå ihop då.

En del säger, prioriteringar är inget nytt, det har vi alltid gjort. Javisst. Men det finns en del saker som ändå är nya. Den medicinska utvecklingen ger oändliga möjligheter, men resurserna är tydligt ändliga. Kanske var behoven större än resurserna även tidigare, då inte minst med tanke på att efterfrågan (oavsett vilka faktiska behov man hade) styrdes utifrån de egna ekonomiska resurserna och inte via gemensam finansiering (om man går tillräckligt långt tillbaka). Men en större och kanske viktigare skillnad tror jag var frågan om kunskap, öppenhet och patientens ställning. Och det hänger ihop.

Öppenheten. Vårdens resultat kan numera jämföras – till exempel dödlighet i hjärtinfarkt. Svart på vitt, sjukhuset som har gammaldags metoder synas i sömmarna och ifrågasätts. Patienterna har mer kunskap än tidigare, för långvarit sjuka och kroniker finns ofta patientföreningar. Internet, tidningar överallt sprids informationen om nya forskningsrön och nya behandlingsmetoder och mediciner.

Även patientens ställning stärks. Vårdgarantin är kanske det tydligaste exemplet men nu ska också patienten vara delaktig och aktiv i vårdprocessen, fatta egna beslut om mekanisk eller organisk klaff till exempel.

Allt detta pekar åt samma håll. Ifrågasättande om varför somliga får en typ av vård som inte jag får. Godtycklighet och orättvisa ifrågasätts. Läkaren kan inte längre sitta och fatta egna beslut, utan hänsyn till omvärlden. Behandlingsbeslut måste motiveras, patienten måste uppleva att den får en likvärdig behandling, det går före läkaren egen dolda prioritering mellan patienter.

Sjukvårdspersonalens roll är i omvandling, från allvetande och allenarådande till medskapare där flera aktörer är ansvariga – vårdare, patient och politiker. Det är nytt, att vi kan jämföra mediciniska resultat, klinik för klinik, att patienterna kan hävda sin rätt. Och för många politiker är det otroligt obehagligt att sitta och fatta beslut där utfallet blir att allt inte kan göras, trots att behoven finns. För många läkare är det obehagligt att inte längre ensam bestämma hur det ska vara, att ramarna blir tydligare liksom kraven.

Och som om detta inte var svårt nog har vi i vårt landsting ett parti bestående av nästan uteslutande vårdpersonal. Och jag förstår att det är svårt, att tillhöra en yrkeskategori vars identitet är i omvandling och med stora förväntningar på sig, inte bara från kollegor utan också från många medborgare som röstade på dem. Och politik är svårt. Det handlar allt som oftast att fatta beslut där inte alla blir nöjda, att göra rätt även när det blåser. Men det blir inte lika svårt om man ser sig själv som medborgarföreträdare. Men då får man hänga av sig rocken och vistas i politiken och det offentliga som jämlikar.

147

2007-09-10T20:19:00.000+02:00

Politiken har äntligen kommit igång igen. Förra veckan en och en halv dag med regionalpolitiska beredningen och landstingsstyrelsen, denna vecka en arbetsdag totalt med partiinterna överläggningar.

Det blir ganska mycket, inte alltid så enkelt och kul att kompromissa med jobbet trots att jag har en väldigt välvillig och förstående arbetsgivare.

Att vara i opposition ska ju vara kul. Slippa ta ansvar, göra enstaka utspel som inte behöver hänga ihop och som man inte behöver ha täckning för. Eller kanske inte. Men inte så tungt. Men i onsdags, när delårsbokslutet för juli kom var det inte roligt. Det var en skrämmande redovisning, ekonomin rasar och majoriteten står handfallna.

Vi fick en redovisning som visade att verksamheten visar ett försämrat resultat på 147 miljoner kronor på ett år. (Skillnaden mellan resultatet juli 2006 och juli 2007). Detta gäller bara verksamheten och har inget att göra med tillståndet på börsen. Och som detta inte var nog, undfallande kommentarer från majoriteten om att det inte är något unikt att verksamheten går dåligt eller att det inte kommit plötsligt.

Eh. Jo. Det är unikt dåligt, sämre än läget innan omstruktureringarna år 2003 och en resultatförändring på 147 miljoner på ett år, det är plötsligt. Stora kostnader är lön och läkemedel.

Lägg på detta: Inget tyder på att vi får nya pengar från regeringen, behov i HSN på ca 200 miljoner (nya?) som har 21 nya miljoner att fördela om de nu finns kvar, skattekraften i länet är svagare i riket, både nivåmässigt och utvecklingsmässigt.

Vilka signaler kan ha gått ut från den politiska ledningen när det ser ut så här? Plånboken är öppen, kom och ta? Och att i allmänna ordalag uppdra till landstingsdirektören att se till att verksamheten kommer in med åtgärder som ska vända utvecklingen. Räcker det?

Vi la egna förslag med bland annat en mycket tydlig signal i form av tillfälligt anställningsstopp. Detta röstades ner av majoriteten, man är inte beredd att vare sig göra markeringen om att läget är allvarligt eller att faktiskt hejda kostnadsutvecklingen direkt. Kommentarerna på landstingets hemsida senare var något tydligare, majoriteten verkar ha fattat allvaret till slut, men vissa vaknar senare än andra kan man väl bara konstatera.

Så. Politik handlar alltid om att ta ansvar. Vare sig man är i majoritet eller opposition, verkar det som.

2007-09-04T20:18:00.000+02:00

Begär...

tack iitala för den fina bilden. :)

...och behov...

...av större köksskåp.

mm har lite tråkigt..

Nu minns jag…

2007-09-04T19:52:00.000+02:00

…varför jag nästan aldrig var ute på internet förut, nästan slutade bloggade… Det tar tid.
Dödmycket tid.

Inte så att jag inte har den. Tiden. Men jag gillar att kvalitetsgöra ingenting på riktigt.

Bara skrota.

Fundera.

Istället för att känna att man fastnade i nätet några timmar. Slentriansurfade. Avkopplande på sätt och vis men inte särskilt påfyllande.

Idag har jag lärt mig skillnaden mellan sam-modalitet och intermodalitet. Det ni!

Ett försök till svenssonliv

2007-08-27T19:50:00.000+02:00

Storhandla på externhandelsköpcentrat Tornby. Väljer givetvis COOP Forum och rent objektivt går det jättebra. Jag kliver av tåget från Norrköping 17.30, buss 215 går 17.35. Busshållplatsen utanför COOP Forum ligger lika nära ingången som de lite mer avlägsna parkeringsplatserna, alltså riktigt nära. Handlar och åker hem med samma buss som går en gång i halvtimmen. Behöver alltså inte stå och vänta mer än fem minuter. Tar bussen till resecentrum, där står 213 inne som ska ta mig hem till Stora torget inom tre minuter. Så rent objektivt har allt gått jättebra. Korta avstånd att bära tunga kassar, bussar som går när de ska, man kan nästan tro att någon tänkt till att Tornby ska göras tillgängligt för alla.

Men rent subjektivt. Kjol och bara ben, hällregn, ca 12c grader ute, paraplyet hemma. Kallt och blött med andra ord. När jag kommer fram till vagnarna och rycker tag i en kvickt för att komma in – den är lång som en mindre soffa! Knappast anpassad till mina singelhushållsbehov. Inne på COOP känner jag mig mer vilsen än när jag senast tappade bort mig i skogen. ”Intimhygienartiklar”, valfriheten är enorm men var är mitt märke? Och var har de gömt propparna? ”Vid högtryckstvätten tar du till vänster sen bort, näst längst bort vid el-artiklarna.” (Alltså vid tvättmaskinerna, typ). Köp två lökpåsar för 25 kr. Jaha, men vad kostar det om man bara ska ha en? Känner mig som en idiot där jag släpar runt på den gigantiska kundvagnen med inte särskilt mycket varor i eftersom mitt miniskafferi inte rymmer ett extrapaket med tagliatelli.

Och alternativet som hade varit: Åkt hem, bytt om till varma torra byxor, lagt lite linser i blöt, tagit paraplyet, gått och handlat bröd på bageriet som inte faller sönder bara man tittar på det och inte är döpt till nåt i stil med ”Åh så gott så att du nästan får en orgasm av att bara lukta”. Köpa ost i min kvartersostbutik. Sedan fortsatt till närbutiken, handlat resten av ingredienserna till en linssoppa och lite annat som behövs nu, inte nödvändigtvis resten av månaden.

Så vi har tagit en paus, COOP och jag. Inga bittra avsked utan det var bara att konstatera att vi saknar tajmingen som är så viktig i alla relationer. Och kanske också en bil…

Rabatterna åt folket!

2007-08-15T22:06:00.000+02:00

Så har även Linköping drabbats av Operation overgrow – drogliberaler som planterar cannabisplantor i kommunens offentliga planteringar. Jag är absolut ingen drogliberal, tycker inte att någon narkotika ska legaliseras men det är något befriande över denna lite fyndigare form av civil olydnad. I en tid när det stadskärnorna översållas av köpcentrum och reklampelare så kan jag inte låta bli att roas av mera originella tilltag att reclaima det offentliga rummet. Inte bara de vanliga fula klottertaggarna eller vid det här laget uttjatade och präktiga Loesje-afischerna på el-skåpen.

Jag inser att min reaktion är allt annat än sund och upprepar – jag vill inte legalisera narkotika. Inte alls. Men jag antar att jag saknar originalitet och vitalitet i politiken. Så mycket går ut på igenkänning och utslätning. Budskap som ska vara idiottestade i fokusgrupper, tvättade till oigenkännlighet. Originella idéer går under begreppet ”testballong” som snabbt kan dras tillbaka om det inte faller i god jord.

Tyvärr skulle det förmodligen inte alls varit lika intressant om någon fått för sig att på eget initiativ plantera solrosor i de kommunala rabatterna. Det står ju inte för något. Det finns inget budskap i en solros. Annat än i sig själv då. ”Nu tar jag min rabatt i besittning.” Ungefär som rondellhundarna.

Men jag antar att jag mest är uttråkad som går igång på detta.

Andra bloggar om: civil olydnad ochh cannabis

Trygg och fri

2007-08-13T19:28:00.000+02:00

Åh, tänk om man bara kunde sitta hela dagarna och tänka übersmarta tankar, tänka dem före alla andra, blogga regelbundet och ofta, radikalt och flyhänt, känna att man är med i den habermasianska gemenskapen och nästan få kalla sig intellektuell…

Men så är det ju inte. Ibland måste man välja och jag har valt en trygg väg. En trygg anställning i offentlig sektor där jag befinner mig på den opartiska professionella tjänstemannasidan som har som uppgift att verkställa beslut som de andra – politikerna fattar. Så stora delar av min vakna tid upptas av diverse samhällsplanerarproblem för Norrköpings kommun, vilket jag vägrar blogga om eftersom jag ska tjäna den politiska viljan och inte komma med en massa vid-sidan-synpunkter på hur det skulle vara om bara jag fick bestämma.

Men å andra sidan är jag fri. Fri att säga vad jag tycker och tänker om politik i största allmänhet – när jag väljer. Min överlevnad är inte avhängig på om jag skriver radikala, intressanta eller bara ”rätt” saker på regelbunden basis. Och jag behöver inte heller kompromissa med mina åsikter gentemot mitt parti om jag inte vill. Jag är fri att gå imorgon om jag skulle vilja.

Det finns många människor att beundra för att de väljer att ständigt och jämnt befinna sig i offentligheten, beredda att kämpa för sina åsikter och värderingar, driva samhällsdebatten framåt. Som har som yrke att tycka och tänka, driva politik oavsett dagsform. Som kan finna trygghet i den demokratiska världens nyckfulla spelregler ”högt i tak och nära till dörrn”.

Det är inte jag. Så därför blir inte bloggandet så briljant som jag kanske önskar. Paradoxalt nog är jag fri att tänka och uttrycka alla radikala åsikter i världen jag vill men jag har inte tid och energi att tänka ut dem. Fast å andra sidan, det finns ju inga garantier för att det blir briljant och radikalt bara för att man har all tid i världen.

Och när jag inte sitter inne och inte kommer på alla übersmarta saker så kan jag gå i skogen och plocka svamp och det är inte heller så dumt.