27 juni 2009

Och på tal om språket och orden

Hittar via Promemorian ett nytt användbart ord - truthiness. Betydelsen är enligt upphovsmannen ståupparen Colbert:
"We're not talking about truth, we're talking about something that seems like truth – the truth we want to exist,"

Det handlar om magkänslan. Vi uttalar oss om sakernas tillstånd utan att ha fakta eller evidens, vi säger hur det är på basis av vad som känns rätt. Känns postmodernt och storytelling-mässigt. (Och det uttalandet var definitivt en truthiness, har inte kollat upp begreppen postmodernt eller storytelling, men enligt mina egna definitioner så stämmer det bra. I min världsbild.)

Undrar om politiken mer och mer kommer att gå ut på att scanna av sinnesstämningar, bygga upp truthiness-stories baserat på vad väljarna känner är rätt. Det är inget nytt, så har politiken alltid fungerat, det är väl det retoriken går ut på.

Kommer det sedan att gå ut över innehållet eller kan vi vrida och vända på förklaringarna till vårt agerande i sån utsträckning att närapå vad som helst kan motiveras med en riktigt bra truthiness-grund?

Informationsflödet är enormt. Att människor upplever att det är en omöjlig uppgift att koll och istället börjar lita till magkänslan är inte konstigt. Det är mänskligt. Och vad vi än tycker om det så är det en verklighet (ytterligare en truthiness) som vi politiker har att förhålla oss till.

22 juni 2009

Landstingspolitiker - mission impossible?

När man väljer att ägna sig åt hälso- och sjukvårdspolitik blir man en något udda fågel i den politiska familjen. Vi är inte särskilt många och upplever lite självömkande alltsomoftast att vi blir missförstådda i den politiska debatten när vi väl kommer så långt att vi får diskutera frågorna med någon annan än oss själva. Och nog blir missförstådda med rätta ibland, det krångliga frågor, vi har lite av ett eget språk för våra frågor som hålls på en ganska hög abstraktionsnivå eftersom vi av naturliga skäl inte kan ägna oss cykelställsliknande frågor.

Läste idag två notiser som bekräftar bilden.

1. Landstingspolitiker är anonyma menar statsvetaren Gissur Erlingsson. Han pekar både på konkurrensen från lokal- och rikspolitiken och på att makten skulle vara centraliserad till några få politiker och tjänstemän. Om det senare är specifikt för landstingspolitiken tycker jag nog man kan ifrågasätta, men visst har vi svårt att komma ut med våra frågor.

2. Vi har fått mer vård för pengarna. Effektiviteten ökar med ökad specialisering. Vi kan inte göra allt överallt. "Den ekonomiska krisen i början av 90-talet ledde till stora nedskärningar inom sjukvården. Under decenniet lades var tredje akutsjukhus ner. Personalen minskade med 20 procent och antalet vårdplatser sjönk till hälften." står det på Ekots hemsida.

Med dom här båda artiklarna känns det politiska uppdraget svårt, för att inte säga (på gränsen till?) omöjligt. Vi har svårt att nå ut och diskutera våra frågor och att det är svårt att få gehör för omstruktureringar (som det handlar om, snarare än effektiviseringar i termer av att springa fortare) är väl allmänt känt.

Detta samtidigt som vårdens nutida och framtida utmaningar och möjligheter kräver en bred och djup diskussion. Etiska diskussioner om livets början och slutskede, egenansvarsfrågan, samtidigt som den vården ska upplevas ha tillräckligt hög kvalitet och kanske framförallt tillgänglighet för en ganska välbeställd och frisk medelklass som ska finansiera stora delar av det hela och är beredda att rösta med fötterna.

Det känns som svåra utmaningar, att lyfta samhällsdebatten kring hälso- och sjukvårdsfrågorna för att ha en fortsatt vård av högsta klass samtidigt som vi driver på mot förändring och förnyelse. De politiska partierna måste ta ansvaret, men vi har också ett gemensamt ansvar över partigränserna att bjuda in till bred medborgardialog. Den som läser majoritetens budget inser att det inte blir mycket av det.

12 juni 2009

Och nu blir det reklamfilm!

Läs:

Två av mina vänner har äntligen börjat blogga: Anna-Lena och Jakob. För dig som vill vara uppdaterad på välfärdspolitik på lokal och regional nivå rekommenderas dessa bloggar starkt.

Lyssna:

Flens bästa band har släppt en ny skiva. Gå in här för att lyssna på himla bra musik. Finns att köpa i Flens Fiske och Fritid, men jag kan också vara behjälplig för den som inte har vägarna förbi.

08 juni 2009

Svart kaffe

Sjöng Dan Hylander om på 70-talet. Och det är så det känns. Svart och bittert. Vi ökade valdeltagandet i Linköping och S ökade. Vårt jobb i prioriterade områden gav utdelning, men det räckte inte till. Vi ökade, men borgarna ökade mer, så vi backade procentuellt. Så jag tillåter mig själv att sura ett tag till.

Vill du ha inövat smicker, då får du gå till en annan blogg – som Hylander själv skulle sagt.

07 juni 2009

Kryssat och klart

Om drygt en timme stänger vallokalerna och nu återstår bara väntan och tumhållande. Personvalsinslaget känns extra starkt i EU-valet och det är nog ändå inte så konstigt. SvD menar att EU-parlamentarikerna har en större möjlighet att agera självständigt än i vanliga fall. Då ett (nationellt) partis representanter inte kan befolka alla utskott så blir det ännu viktigare vem som faktiskt kommer in. Kommer t ex Jens Nilsson in från socialdemokraterna har han tydligt deklarerat att det är glesbygdsfrågor han kommer att driva.

För egen del har jag kryssat Åsa Westlund och på sätt lite brutit mot en informell partilinje i distriktet. Vis av erfarenhet från förra valet till EU-parlamentet då Göran Färm olyckligt blev bortkryssad har en intensiv krysskampanj drivits. Det är bra och jag måste säga att Färm är en grymt kompetent kandidat. Det som ändå blir lite knepigt är när en så stor del av en valkampanj blir krysskampanj och min kandidat inte bedriver valkampanj i länet. Jag har egentligen inga problem med att uppmana vem som helst att rösta på Göran Färm, men det känns nästan som en protest att rösta på någon annan, och så ska det väl inte vara. (Och det var heller inte menat som en protest).

Det som jag ändå tycker är det största problemet är att jag tror att det finns många i Östergötland som är som jag själv, halvung kvinnlig akademiker med vänstervärderingar som tycker att klimatfrågorna är viktiga. Jag tror inte Göran Färm är fel för den målgruppen, men jag tror att Åsa är ännu mera rätt. Vi är många som kan identifiera oss med, eller känna någon slags samhörighet med en ung kvinna i karriären i en mansdominerad tillvaro. Och våra röster väger precis lika mycket som alla andras - i alla fall en dag som denna.