Idag politikdag. Vi pratade mycket om produktivitet, hur den kan öka i hälso- och sjukvården, hur vi kan ta tillvara utrymmet som skapas när produktiviteten ökar. En sak som dök upp i diskussionen var den så kallade Baumolsjukan. Den förklarades på pedagogiskt sätt av en vän ungefär så här: En arbetare tillverkar 1 000 skruvar på en timme. 10 år senare kan samma arbetare tillverka 2 000 skruvar. Produktiviteten har ökat. En vårdare kan ta hand om 3 patienter under en viss tidsperiod. Det är inte säkert att vårdaren kan ta hand om fler patienter under samma tidsperiod 10 år senare. Det är definitivt inte troligt att produktiviteten har utvecklats i samma takt som på det löpande bandet för skruvtillverkningen. Problemet uppstår när lönen ska sättas. Skruvtillverkaren får ökad lön tack vare ökad produktivitet. Motsvarande löneökning i offentlig sektor kan inte ske tack vare motsvarande produktivitetsökning. Finansieringen (dvs skatteuttaget) måste öka, trots att det inte är säkert att vi får mer verksamhet för pengarna. Där någonstans får offentlig sektor ett trovärdighetsproblem. Och det stämmer förstås att det finns offentlig verksamhet där det inte går att springa fortare.
Först tyckte jag att förklaringen om skruvarna var något trivial. Men nu undrar jag. Alla dom där skruvarna. Vem har användning för dom?