20 juni 2007

Vägar och kön

Läser en förstudie från vägverket för ett tilltänkt vägbygge där man gör alldeles utmärkta analyser av läget tills man kommer till det uppenbart påtvingade avsnittet om jämställdhet. Avsnittet som är i storled med det här blogginlägget går ut på att den nya vägen kommer leda till en trafikmiljö som är mera säker och att detta har relevans ur ett jämställdhetsperspektiv då undersökningar visar att kvinnor är mindre toleranta till trafikdöd än män. Vi har en lång väg att vandra och vägverkets väg tycks vara längre än många andras. Suck.

10 juni 2007

Sena funderingar om en borgerlig värdegrund

I måndags antog landstingsfullmäktige en ny treårsbudget, efter en dags debatterande. Nytt för i år som jag bloggade om senast var att budgeten inleddes med en värdegrund för landstingen. Denna värdegrund var utarbetad av majoriteten och på inget sätt förankrad vare sig hos opposition, medborgare, patienter eller anställda. Att värdegrunden saknade förankring poängterades också från många debattörer från oppositionen – något som bemöttes med kommentarer som antydde att vi var dåliga förlorare.

Jag har inga som helst problem med att landstingets majoritet valt en väg med majoritetsstyre där budgetarbetet exkluderar minoriteten. Jag tycker tvärtom det har varit riktigt bra att vi fått utarbeta ett eget förslag, något som förhoppningsvis tydliggör de skillnader som finns i förd politik i landstinget i Östergötland.

Men. Jag är kritisk till majoriteten utarbetar en värdegrund som ska råda i landstinget helt på egen hand. Det finns goda skäl att skilja på värdegrund och politik, särskilt om man säger sig ha en liberal syn på politiken och offentlig verksamhet.

För mig är en värdegrund något mer allmängiltigt och grundläggande än politik. En värdegrund handlar om vilka gemensamma värderingar man anser ska råda, det kan jämföras med spelregler i ett sällskapsspel, danssteg eller liknande. Grundläggande förutsättningar. Det finns brister i mina liknelser, det är till exempel mycket enklare att uttolka om man håller sig reglerna eller ej i Fia med knuff, svårare att tydligt utdöma om man ”behandlar alla som man själv skulle vilja bli behandlad”, eller för den delen något så enkelt som att ”resurserna ska användas på bästa sätt”.

Men en annan stor skillnad är också att det handlar om just värderingar och det blir problematiskt. För att en gemensam värdegrund ska ha legitimitet ska den också enligt min mening vara brett accepterade av dem den ska omfatta; antingen genom att vara så totalt urvattnad och menlös så att alla kan ställa upp på den utan att ändra sitt beteende eller så får den sin legitimitet i att den utarbetats av dem den ska innefatta.

En värdegrund är gemensam, till skillnad från politik som kan skilja sig åt, beroende på vilka intressen man representerar eller vilka ideologiska utgångspunkter man har. Intresse är förlegat menar kanske någon men jag tycker det är mer aktuellt än någonsin när vi har fått ett parti som har som högsta mål att slå vakt om ”sitt” sjukhus. (Varför skulle de annars heta Vrinnevilistan?) Politik är en tävlan mellan olika aktörer, värdegrunden utgår från värden man inte strider om, där det finns en gemensam uppfattning. Den liberala ideologin har en betydligt tydligare tradition att göra åtskillnad häremellan än ideologier med socialistiska förtecken. Det är verkligen uppochnervända världen med andra ord.

Sen tror jag också att man bör se skillnaden mellan att en privatdriven verksamhet och en offentlig. Har du ett eget företag kan du ensam diktera villkoren (inom lagens ramar), men en offentlig verksamhet hämtar inte bara sin legitimitet från styrande majoritet utan även mera självständigt utifrån lagar och det lite speciella professionella förhållningssätt som följer av att arbeta i en politiskt och demokratiskt styrd organisation. Kanske ska inte ens vi politiker vara delaktiga i att utarbeta en värdegrund för landstingets medarbetare. Det kanske de borde göra själva? Kring de här frågorna behöver i alla fall jag fundera lite till.

Det hade onekligen varit verkligt radikalt om majoriteten börjat sin mandatperiod med ett stort och allomfattande arbete med att utarbeta en gemensam värdegrund för hela organisationen, där alla bidrog och var delaktiga. Man hade vunnit mycket goodwill, det hade varit svårt att angripa från oppositionen och honnörsorden lyhördhet och delaktighet hade känts verkligt genuina. Istället lämnar majoritetens värdegrund efter sig ett stort ”Jaså?”.