Tåg och direktörer

Igår var en händelsefylld landstingspolitiksdag. Det började redan strax efter 8.30 då vi i landstingsstyrelsen meddelades att landstingsdirektören avskedats tidigare på morgonen. Som nästan sittandes på läktaren har man ju undrat lite, kommer det att hålla, när valresultaten gav rum åt ett nytt parti i en ny majoritet som i huvudsak företräds av missnöjd personal från Vrinnevisjukhuset. Så helt överraskande kanske det inte var.

Det är svårt att ha en åsikt om detta. Vrinnevilistan menar att Åke Rosandher är alltför intimt sammankopplad med politiken den förra majoriteten (s, v och mp) förde och att man därför saknar förtroende. Att det finns medarbetare som inte vågar uttrycka sin åsikt, trots majoritetsskiftet. Det har inte varit en bred politisk process kring avsättandet så som brukligt är, utan majoriteten har fattat beslutet helt på egen hand. Så jag undrar. Kommer nya LD att våga utöva ett ledarskap som skulle gå på tvärsen mot vad ortopediläkare i Norrköping tycker? Det är inte okomplicerat med partier som sitter på dubbla stolar. Jag tycker inte att man ska partipolitisera tillsättande och avsättande av chefstjänstemän. Och det här är ingen bra början.

De uppdrag som landstingsledningen fick av nya majoriteten i höstas beslutades om igår. Jag tycker det är olyckligt att vi inte får tillfälle att ha en bred diskussion om detta i fullmäktige. Uppdrag som gavs av fullmäktige kom ut per post i förra veckan, en liten andel av landstingets politiker har fattat besluten, få har kunnat vara med i diskussionerna om de slutgiltiga förslagen. Jag tycker det hade varit bättre om vi kunnat diskutera förslagen brett i fullmäktige. Hade också gärna diskuterat detta brett i hela min fullmäktigegrupp, nu blev vi nio socialdemokrater som fick ta ställning, istället för knappt 50 personer. Och nya majoriteten har delaktighet som ett av sina honnörsord..

Och tågen till Västervik, det blir nya fina tåg till en järnvägssträcka i bedrövligt skick med bedrövlig resandestatistik. Vad ska man säga om det? Jag deltog inte i beslutet. Och den ende personen som jag har hört argumentera för att tågen ska fortsätta rulla – miljöpartisten Lars Wilzén, han fick inte delta i beslutet. Världen är orättvis och inte heller helt rationell.

The world is full of crashing bores

Så kom den. Den stora viktiga utredningen som befinner sig i politikens absoluta finrum – Ansvarskommitténs slutbetänkande. 431 viktiga sidor. OK, det var syrligt och ironiskt, det går inte att låta bli. Det är inte så att jag inte tycker att de här frågorna är viktiga. Det är viktigt hur vi organiserar oss, vi måste göra det på ett så smart sätt som möjligt så att inte organisationen blir ett hinder för politiken. Det säger sig själv att en länsindelning som är knappt 400 år gammal kan behöva ses över och revideras för att bättre möta dagens och morgondagens behov. Så visst är det dags.

Men när jag läser sammanfattningen till kommitténs betänkande så känner jag mig inte särskilt inspirerad alls. Trots att jag är politiker, byråkrat och statsvetare. Konstigt. Man får ju nästan skämmas. Jag måste kämpa hårt för översätta byråkrattexten till en angelägen begriplighet. Hur i hela friden kan detta angå mig? Texten befinner sig på milsvida avstånd från mig. Jag kommer inte att hinna läsa slutbetänkandet innan landstingsfullmäktige på onsdag då detta ska debatteras. Och jag tänker att det kanske är lika bra. Risken är ju stor att jag tar till mig språket i betänkandet och själv börjar rabbla obegripligheter. Det är svårt att hålla distans och självständighet gentemot en text som är svårbegriplig. Först måste den erövras, språkligt och innehållsmässigt, sedan kan den kritiska distansen uppstå.

Remissomgången ska avslutas i september i år. I mitt parti finns ambitionen att driva ett folkbildningsarbete i frågan, det ska diskuteras brett i partiet. En god ambition, men vi får vara lite hm - försiktiga tror jag. Tänka till en vända extra, hur kan de här frågorna bli begripliga och kännas angelägna för människor, inte bara byråkratnördar som älskar organisationsteori. För det är otroligt viktigt att vi organiserar våra gemensamma samhällsfunktioner på ett sätt så att politiken får handlingskraft och manöverutrymme och att ”dansa med en myndighet” kan bli en lite mer lättsam och angenäm upplevelse.