"Hon ska ha en fet smäll"

Varsågod, alla bakåtsträvande antifeminister. Här kommer återigen ett vulgoargument för att slippa ta feminismen på allvar, att slippa kalla sig feminist ”men jag är ju för jämställdhet ju…”. Tiina Rosenberg från Feministiskt initiativ citeras i Expressen om exakt hur arg hon är på Ebba Witt-Brattström. Ok, en sak kan man kanske säga är bra, det kom efter valet. Valet var ju verkligen inte hit för jämställdhetsfrågorna, FI har ju sedan tidigare demoniserats i media och vad gör då en framstående företrädare för FI? Jo går ut och säger att hon vill ge en före detta partikamrat stryk. Kanske är citatet ryckt ur ett helt begripligt sammanhang som man skulle kunna hysa de största sympatierna för, jag tänker inte köpa Amelia Adamos nya tidning för att ta reda på det.

Jag tror att det är jätteviktigt att återigen försöka låta jämställdhet och feminism ta stort utrymme i den politiska debatten. Jag tycker att det är helt absurt hur folkpartiet backat i vårdnadsbidragsfrågan, hur man talar om jämställdhetsbonusar för familjer när det mest naturliga i hela världen väl rimligtvis borde vara att ta ett lika jämlikt ansvar för sina barn. Men högern befäster att föräldraskapet är något högst frivilligt för halva befolkningen.

De etablerade partierna låter bli att lägga skarpa förslag som skulle kunna göra skillnad i jämställdhetsarbetet och nykomlingarna fortsätter framställa sig själva som smågalna extremister. Lite tillspetsat. Mitt eget partis kamp för rätten till heltid är faktiskt helbra, men vi har nog en hel del annat att slipa på också.. Och då gäller det att våga vara opinionsbildande och inte stå med det fuktiga fingret i luften.

Posttraumatiskt valsyndrom

För mig som socialdemokrat har det förstås varit lite tunga dämpade dagar efter valutgången. Och det är inte helt enkelt att skriva om valnederlag heller. Man hamnar lätt i bitterhetsdiket där man ägnar sig åt recensioner av väljarkåren. Men visst måste man kommentera och reflektera.

Det har varit min första mandatperiod som landstingspolitiker och det har stormat, det kan knappast ha undgått någon. Vi har genomfört omstrukturering av sjukvården, skapat länsövergripande centrum, profilerat sjukhusen och börjat redovisa prioriteringar mellan sjukdomsgrupper öppet. Vad jag framförallt har uppskattat och är stolt över under dessa fyra år är med vilken uppriktighet och ärlighet vi mött östgötarna. Vi har ärligt sagt att våra resurser inte räcker till allt, att vi måste hitta smartare sätt att organisera vården, att vi måste prioritera de grupper med de största behoven. Vi har inte ryggat för att fatta svåra beslut, trots att de helt uppenbart varit impopulära hos somliga.

I Norrköping har motståndet levt kvar, ihärdigt påeldat av det moderata kommunalrådet Jörgen Rundgren. Det initiala motståndet som till en början handlade om norrköpingsbornas upplevda otrygghet när akutverksamheten på Vrinnevisjukhuset förändrandes förbyttes snart till en märklig bekvämlighetsargumentation där man menade att norrköpingsbor minsann inte skulle behöva åka till Motala för att operera höft- och knäleder. Med ett Universitetssjukhus runt knuten kan jag bara konstatera att det förmodligen är vi som bor i Linköping och omnejd som nog får göra mest resor för planerade operationer. Då den typen av debatt varit obefintlig här i stan känns det som att sjukhusdebatten i Norrköping handlar om något mer och något helt annat än otrygghet och bekvämlighet.

Nåväl. Folket har sagt sitt, man har i allmänhet uttryckt missnöje mot socialdemokratiskt styre i landet, och i kommuner som Norrköping, Finspång, Valdemarsvik och Söderköping har man uttryckt missnöje mot partierna i landstinget i allmänhet. Tar man med rikstrenden i beräkningarna så tycks man till och med vara lite mer missnöjd med borgarna än med oss i landstinget.

Vrinnevilistan fick ett större stöd än vad jag och många med mig trodde. Nu har högeralliansen inlett förhandlingar med Vrinnevilistan, det känns naturligt. Vrinnevilistan är ett borgerligt parti som uttryckt specifikt missnöje gentemot mitt parti och ledande företrädare. Det ska bli spännande att se hur fempartiförhandlingarna slutar, det tog inte mer än fyra dagar innan man kunde läsa i Norrköpings tidningar en företrädare från Vrinnevilistan uttala sig att man nog kommer att göra avkall på kravet att avveckla den länsövergripande centrumorganisationen. Fyra dagar! Och man brukar kalla oss socialdemokrater för maktfullkomliga..

Vi går i opposition, visst känns det ovant och obekant. Jag tycker som sagt att vi tagit ansvar och varit ärliga och uppriktiga i vår politik. Hur väl lämpar sig detta i en oppositionsroll? Jag tror inte att vi kommer att föra en populistisk oppositionspolitik och göra billiga poänger på minskad administration och förenkla politiken genom att tala om vårdplatser istället för östgörnas behov. Men jag tror att vi kommer att kunna tydliggöra skillnaderna mellan höger och vänsterpolitik. Privatiseringar och entreprenader för dess egen skull är att vänta (vad säger Vrinnevilistan om uttalandet att merparten av alla planerade operationer ska ut på entreprenad?). Finansiera sjukvården genom höjda avgifter på tandvård, införande av avgifter på barnsjukvård har varit krav från höger den gångna mandatperioden. Det kommer inte att saknas skiljelinjer i landstingspolitiken i Östergötland framöver, det är jag säker på.

All kärlek är bra kärlek

Vår socialdemokratiska slogan Alla ska med känndes verkligen helt rätt på dagens Kärleksparad i Linköping som anordnades av RFSL. Vi gick i parad upp till Stora torget och lyssnade på RFLS:s ordförande Sören Andersson och vår egen "mångfaldsminister" Mona Sahlin. Det var en glad tillställning men vi påmindes alla om hur viktigt det är att stå upp för homosexuellas jämlika rättigheter när Sören Andersson upplyste oss om att RFSL måste budgettera för sönderslagna fönsterrutor. Hur kan människors kärlek till varandra uppröra så?

Lite mutter hördes också under och efter paraden "Det här skulle ju vara partipolitiskt obundet, hm". När blev politik något fult som man ska skämmas för? Det är inget som är unikt för RFSL, det verkar snarare vara regel än undantag i den halvoffentliga sfären som kallas det civila samhället. Man är livrädd för att förknippas med partipolitik. Jag förstår det inte. Jag är stolt socialdemokrat och jag står stolt upp för HBT-personernas rättigheter.

Förövrigt kan jag bara konstatera att mitt eget parti har en del att lära på demonstrationsfronten. Det var tusen gånger mer inspirerande att gå i en kärleksparad med musik och visselpipevissel än ett förstamajtåg som tyst passerar kyrkogården.