Semester!

Dags för en mer eller mindre välförtjänt semester på riktigt (dvs inte som den förra, jag kan ju skriva i stugan lika gärna..). Jag tror inte att jag kommer leta ihjäl mig efter internet-caféer, så här blir det rätt tomt en dryg vecka framöver.

Até logo!

Bästa inbjudan?

Jag och X ska dricka, är ni intresserade? Och det är då man tänker;
15 000 ord, hur svårt kan det vara?

Vem är jag?

You Are Best Described By...

The Scream By Edvard Munch

What Famous Work of Art Are You?

***

Detta är min mentala status efter dagens sysslor som var:

1. skriva uppsats, skriva uppsats, skriva uppsats,

2. köpa solskydd och annat bra till necessären inför familjeresan till Azorerna,

3. köpa födelsedagspresent till sambon, som bevittnade inköpet

4. skriva mer uppsats

5. betala räkningar, vilket inbegriper befatta mig med saldot på mitt konto,

6. ha öppnat min mobilräkning för nästa månad.

Enligt telepriskollen ska jag inte alls ha det abonnemang jag har idag, så jag säger hejdå telia och stiger in comviqs sköna värld.

1 av 2

Den röda solhatten är en av två blommor som blommar i rabatten just nu. Allt annat än välplanerat...

Våga vägra vara bar!

Hår igen.. Aftonbladet kvinna har återigen kommit dragandes med tipsen som får mig att överleva som kvinna, denna gången kan jag bli redo för stranden - på bara 6 dagar! Yes! Jag som ska till Azorerna om en dryg vecka (där de visserligen inte har så mycket stränder men ialla fall). Nästa fredag skulle det enligt Aftonbladets bländande plan vara dags för mig att ta till Brasiliansk vaxning under devisen "Våga vara bar" Bara 115 jävla spänn för obeskrivlig smärta! Och dessutom lyxen att se ut som en liten barnunge där nere. Vilken otur att jag är helt dränkt i uppsatsarbete och inte riktigt anser mig ha tid för att styla till mig därnere, inte för att jag har lust heller. Nä, världen får nog stå ut med min vuxenmutta..

igår..

..på golfrestaurangen såg jag en medelålders golfkvinna som såg väldigt lurvig ut om benen. Jag blev liksom lite varm inombords och tänkte att nu är revolutionen nära, nu är det slutrakat och vad oväntat att en medelålders golfkvinna skulle hinna före mig.. Tog en mer noggrann (men diskret) span och upptäckte att det bara var extremt mycket fräknar. Snopet. Nåja, jämställdhet är väl inte att alla kvinnor slutade raka benen, däremot att det upplevs som ett fritt val och att om man skulle glömma/inte vilja inte blir betraktad som ett radikalt statement.

Var originell eller dö?

Funderar på detta med bloggandet, inte den första som gör det, men ialla fall. För ibland är det ju lite tråkigt, inlägg efter inlägg, 0 kommentarer och det känns som den värsta bloggmardrömmen besannas – jag är ganska ointressant. Så kan det mycket väl vara. Jag vet att jag är ganska medelmåttlig person som inte har de coolaste kläderna, som inte gör häftiga jordenruntresor som gillar hemmakvällar med sambon och oftast inte går ut krogen "det är ju så hög musik där så man kan ju inte prata…". Så man spanar runt lite på andra bloggar, och upptäcker samma fenomen hos många andra. Oavsett hur det står till med innehållet på min blogg (att det är likadant på andra bloggar skulle kunna vara en indikation att jag är lika bra/dålig som andra, men något kausalsamband är det ju inte) så verkar samma typ av sjuka råda hos många andra. Många inlägg, inte så mycket respons, trots att inläggen är roliga och intresseväckande. Sedan kommer insikten, hos bloggar jag läser regelbundet och själv tycker är bra, men sällan ger kommentarer till… Jag läser och tänker att jag håller med men svarar inte. Ibland kan det bli så att jag har svarat på ett inlägg och så kommer ett nytt som är bländande bra men så tänker jag "Jag kan ju inte svara på ett till, då verkar det ju som att jag inte har något liv" (vilket iofs är sant eftersom det just nu bara är jag och D-uppsatsen..). Så vad är då bloggandet, tusen och åter tusen som står och skriker ut i cyberrymden – utan att någon svarar? Kanske. Men jag hoppas inte, men kanske är det så att bloggandet måste kompletteras med de vanliga samtalen, och vad som händer när vi läser och skriver bloggar är att vi får tänka igenom vad det är vi egentligen menar lite mer noggrant, för att inte ösa ur oss en massa spekulativt bajs när vi sedan träffas för att lösa världsproblemen. Ungefär som Rawls solitary thinker, först sitter man på kammaren och klurar, sedan kanske man går ut i offentligheten och för en hyfsat deliberativ diskussion med sin omgivning.

Till sist (på tal om Rawls), vad är det egentligen med socialdemokratiska studentförbundare och Rawls? Nu när jag har läst på lite är min slutsats att han är ungefär lika reaktionär som Michael Oakeshott, theory of justice – my ass! Ja, det var väl spekulativt bajs om något?

Fult eller snyggt?

Ett av mina första fotograferingsexperiment med nya kameran! Har experimenterad med exponeringstid och bildbehandlat efteråt. Ungefär lika estetiskt riktigt som wordart, comic sans serif eller cipart-gubbarna, tycker väl fotograferingsmogulerna. Men, guess what? Jag tycker blev snyggt och känner mig full av tillförsikt att jag närsomhelst kan överge min rykande heta statsvetarkarriär och istället börja fotografera matporr och trendiga pelargoner som jag sedan kan sälja dyrt. Ha, ha!

Vad var det jag sa?

Nu är det bevisat! Dokusåpor, eller i alla fall BigBrother skadar din mentala hälsa allvarligt. Själv har jag lännge hävdat (dock inte här) att jag inte vågar titta på dokusåpor (annat än när svt sände Robinson) eftersom jag misstänkte att min människosyn skulle ta allvarlig skada. Aftonbladet har idag en liten notis som berättar att en forskare i Skottland kommit fram till att risken för ångest, depression och aggressivitet ökar för den som tittar på BB. Kommer Aftonbladet nu ta sitt ansvar och hädanefter förse sina dokusåpelöp med varningstexter av typen "Regelbunden konsumtion av dokusåpor kan medföra ångestkänslor"?

Doktor Kosmos for president!

Det räcker att höra Vill ni ha det som i Sovjet eller vaddå? men fler empiriska belägg går bland annat att finna i Å vem fan e du?, Lesbian wannabe och Hjärndöd. Mycket är citeringsvärt, detta exempel känns ganska ofta aktuellt: ”Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska adelskalendern. Den som säger: Det är finare att jobba på stålverk än att ha en fil kand” (ur Vem fan e du?). I rest my case.

För ordningens skull..

..kan jag rapportera att min bländande plan går allt annat än på räls, jag är inte uppe med tuppen, häromdan är jag helt övertygad om att jag bröt mot mina internetrestriktioner (det ordet finns förövrigt inte i words spellcheck..) och jag har hittills inte lyckats skriva mina knappa 2 sidor per dag + i onsdags var det fotboll som började kl. 19.00, LFC förlorade med 0-2 mot Gbg.. Slutsats: saker blir inte mer sanna bara för att man deklarerar dem på internet?

Nästan som en dagbok..

Har nu fått hem alla internetbeställningar, lyssnar första gången på Ryan Adams Demolition som låter misstänkt likt Bruce S, nåja det passar ju en "gubbrockare" som mig.. Igår var det Laleh som gällde, det låter lovande, väldigt eklektiskt, gillar särskilt Bostadsansökan och Storebror som är väldigt Cornelisinspirerande, jag misstänker att fler låtar växer med lyssningen. Tack Marit för musiktipsen! Trodde förövrigt att man var j*a alternative som lyssnade på Hyvönen, men tji fick jag, favvolåten The Modern spelas ungefär överallt (min empiri är iofs inte så stark då jag mest lyssnar på P1). Nåja, bra musik ska spridas och hade inte Marit Bergman tipsat på hemsidan så hade ju inte jag heller upptäckt Hyvönen, det var ju inte direkt så att jag gått på en cool garagespelning…
Även our precious, digitalkameran har kommit! Kanske blir det bilder från mitt liv här någon gång, datorn med bra uppkoppling har dock ett förhistoriskt operativsystem (förstår inte vad den kan använda sina USB-portar till), datorn med bra operativsystem har dock dålig uppkoppling och ynkligt ramminne (men än så länge verkar det funka ändå, trots den lite märkliga anvisningen för programvaran till kameran, Windows 98 kräver 128 MB RAM, Windows XP kräver 256 MB). Dagens i-landsproblem, kan man lugnt sagt säga..

A girl with a plan!

Nu är det 19 dagar kvar tills jag måste lämna in en i princip färdig version av min D-uppsats och jag har producerat ca 5 sidor användbar (?) text. Så jag säger hejdå till mitt sociala liv för en tid framöver och sätter upp stränga restriktioner för mitt leverne. Gå upp senast 7.30 på morgonen för att vara igång med skrivandet/läsandet senast 9.00 (strängt i min värld i alla fall), socialt umgänge endast efter kl. 20.00 – om ens då, socialt umgänge är inte att rekommendera i min plan, internet 1 h/dag (det ska bli mycket intressant att se hur det går..) 15 000 – 17 000 ord ska det bli enligt uppsatsanvisningarna vilket i mitt fall betyder att jag har 32 – 37 sidor kvar att skriva, 1,68 – 1,94 sidor per dag ska alltså produceras i snitt. Vilket väl kanske inte låter så blodigt om man bara vet vad man ska skriva… jag tror jag vet ungefär vad jag ska skriva, jag tror jag har det i huvudet, men det är ju inte förrän efteråt som jag säkert vet. Hm, vi kan ju kalla det ytterligare en shoppingfri månad om man bortser från de redan beställda skivorna, DVD:n, boken, och digitalkameran…

Hej då världen och alla vänner utanför bloggosfären, vi ses om en månad!

Typ 30 – inte alls!

Jag var tydligen inte mogen för Typ 30 av Lisa Jewell, läste några kapitel men den kändes ganska förutsägbar (kan det vara så att Dig och Nadine får varandra i slutet?)Började istället på Katarina Mazettis Tarzans tårar som jag bara var tvungen att läsa ut idag (bakfylleparalyseringen gjorde nog visserligen sitt till). Även om upplägget är mer än välbekant från Grabben graven bredvid (två personer från vitt skilda miljöer träffas, inleder en relation, man får följa hans, hennes och barnens (!) tankar) så är det både en underhållande och engagerande läsning. Kärlek är inte alltid så enkelt och klyschan "first cut is the deepest" dammas av och komplicerar tillvaron. Tarzans tårar rekommenderas absolut! I väntan på att min trettioårsdag ska infinna sig (knappa två år kvar..) fortsätter jag nu med Nattsvärmare av Mohsin Hamid som även den, i likhet med senaste läsningarna Tarzans tårar och Barskrapad av Barbara Ehrenreich (rekommenderas också), behandlar klassproblematiken, denna gång en pakistansk kontext. En lovande debutroman, säger recensionerna, den som läser får se.

Varför bara cancer?

Moderaterna Henrik Hammar och Christer G Wennerholm skriver på debattsidan i Corren i dag att cancervården är nationell angelägenhet och måste vara lika över hela landet. Varför bara cancervården? Diabetes är en jättefarlig sjukdom, dödlig faktiskt, om den felbehandlas, även i hjärtsjukvården förekommer olika behandlingsmetoder med olika bra/dålig inverkan på dödligheten, om du är kvinna kanske inte ens dina hjärtproblem upptäcks i tid -kvinnor har ju så konstiga symptom.. Att tillhöra en viss socialgrupp kan också vara farligt för hälsan och kan i sin förlängning påverka antalet levnadsår. Problemet, att människor inte får likvärdig vård är angeläget att lösa, det kan jag hålla med om. Att man för cancerpatienterna enkom ska lösa detta problem med en särskild cancerpeng till landstingen från staten, är jag mer skeptisk till. Inte ett enda argument varför just cancer ska prioriteras, framför andra sjukdomsgrupper. Jag tror vi behöver mer av exempelvis nationella kvalitetsregister och nationella prioriteringsriktlinjer för att på så sätt komma närmare i strävan få en likvärdig vård över hela riket. Men det måste också finnas förståelse för att det tar tid att föra in nya metoder och mönstra ut gamla - att få till en bra systematik i detta är viktigt oavsett om det gäller cancer, diabetes, bensårsbehandlingar eller hjärtsjukvård. Nä, det luktar populism, tycker jag och samtidigt en flört med moderaternas traditionella väljare som ser hur urskillningslöst cancern slår.

Hemma igen!

Efter två veckor på Sveriges framsida var det dags att ta sig tillbaka till hem. Borta bra men hemma bäst brukar det ju heta och det stämmer väl kanske, jag saknar uteduschen, farmors kåldolmar, jordgubbarna och naturen. Vad jag däremot inte kommer att sakna är de andra semesterfirarna som inte kan köra bil och inte kan parkera, Jonas Morian försökte införa någon slags code of conduct för tunnelbanan i Stockholm (hemskt gammalt i bloggvärlden, jag vet), eller rättare sagt vi lantisar som skulle försöka våga oss på att besöka hufvudstaden får på inget sätt avslöja oss eller störa den normala ordningen för sönderstressade stockholmare. Efter två veckor i Bohuslän är min önskan till de stockholmare som färdas västerut: blinka när du svänger, stå i parkeringsrutan när du parkerar, parkera inte där det råder parkeringsförbud (detta borde man kanske ha lärt sig i bilskolan, men , men - det är väl lätt hänt att glömma det mesta man lärde sig på intensivkursen i Flen). Om nu någon undrar hur jag kan veta att det är just Stockholmare som är sådana syndare, hm... era volvostadsjeepar avslöjar er.

Idag är det USAs nationaldag

Jag tänker fira med att läsa ett kapitel ur Barbara Ehrenreichs bok Barskrapad - konsten att hanka sig fram, ett USA som skiljer ganska markant från mina andra bilder av USA som förmedlas genom Desperat Housewifes, Vänner, Frasier osv. Har läst första kapitlet men kan redan nu rekommendera denna Wallrafts-journalistiska redogörelse till alla, särskilt /oss/ akademiker som nog aldrig kommer möta denna misär som är vardag för vanliga jobbare i möjligheternas land i väster.

Till slut..

..har då den borgerliga alliansen visat på en ansats att man vill göra mer saker tillsammans än att åka tåg och ställa upp på glada fotosessioner. Jag hör visserligen inte till den skaran som tycker att det är ett så stort problem att borgarna vägrar presentera en gemensam politik. De är fyra olika partier som förutom det faktum att de är sugna på att regera tillsammans också behöver visst utrymme för att profilera den egna politiken för att söka stärka de relativa styrkeförhållandena, även mot varandra. Att man då inte är överens om allt är väl inte helt konstigt (vore de dessutom överens om allt kan man ju fråga sig varför det behövs fyra borgerliga partier, då borde det väl räcka med ett?). Nu var det dock hälso- och sjukvården det gällde, för den är nämligen undermålig enligt alliansen. Att hänvisa till befintliga undersökningar är det inte tal om, för att kunna påvisa en dålig svensk sjukvård måste man låta göra en egen undersökning som sedan redovisas på DN debatt. Om detta kan sägas åtskilligt, för en egen del tror jag att hälso- och sjukvårdspolitik är mer komplicerad än en fyrapunkterslösning på DN-debatt. Med detta inte sagt svensk sjukvård är utan problem, eller att den borgerliga alliansens idéer saknar poänger. Jag tror ändå att det är taktiskt riktigt av borgarna att tidigt peka på hälso- och sjukvårdsfrågan, och att man säger sig vilja ha en fortsatt solidarisk finansiering via skattsedeln vilket ju egentligen rimmar illa med traditionell moderat politik. Ska man få in det budskapet gäller det att börja hamra i tid. Hälso- och sjukvården är något som svenska folket tycker är mycket viktigt, däremot har man nog inte köpt tidigare borgerlig retorik att alla problem löser sig bara man privatiserar vården. En klassisk socialdemokratisk politik med solidarisk finansiering, det kan man däremot plocka poäng på.

Jag vill ha! – eller bekännelser från den mer materialistiska sidan av mig

En notering som kanske inte är fullt så självutlämnande som den är självupptagen, nåja läsandet är ju valfritt… Har under våren bitvis utsatt mig själv för experimentet shopping-fri månad. Inte så att jag shoppar särskilt mycket, men behovet av att ha möjligheten har funnits hos mig sedan länge, och när pengarna kommer i månadsskiftet kan jag ”shoppa loss” på mer eller mindre nödvändiga prylar bara för att jag kan. Ett osunt beteende som dessutom gjorde märkbara avtryck på det sparade kapitalet. Visserligen gjordes under den shopping-fria månaden undantag för vissa (mer eller mindre) livsnödvändiga företeelser: mat, alkohol, böcker, musik och blommor. Med tiden gick det ganska bra, uppslukad av studier och politik så fanns inte behovet av förströelse i form av att springa på stan och komma hem med en ny snygg penna. Det var också en ganska befriande känsla, att inte vara lika mycket slav under sitt konsumtions-jag.

Nu är det dock sommar, det är meningen att min uppsats ska sluka mig på liknande sätt men som alltid påbjuder skrivandet visst motstånd och det lilla shopping-behovet smyger sig på igen. Tillbringade gårdagen med att gå på museum i Uddevalla, men måste erkänna att museum fortfarande, trots att jag borde vara vuxen, har en sövande effekt på mig. Åkte sedan ut till köpcentret Torp där farmor och farfar handlade mat och jag och sambon gick i butiker, och då piggnade jag faktiskt till (köpte dock inget, sommarrean har stendött). Idag fick jag dock delvis mitt lystmäte tillfredsställt på Hunnebo marknad. Vaxduk, To do-magnetblock, påsförslutare och skåppapper inhandlades till den facila summan av 114 kr (jag vet, här drog jag ner en drös vuxenpoäng som känns ganska oåterkallerliga).

Men shopping-tarmen gnyr fortfarande för den mest ultimata shoppingen – teknikprylarna. Absolut överst på listan konkurrerar digitalkameran och mp3-spelaren, tätt följda av ytterligare en mp3-spelare (en stor för all musik och en liten för träning vore ju optimalt..) lite längre ner följer DVD-spelare med hårddisk och en platt HDD-TV. Sedan kan man fylla på listan med ny dator, radio till köket, träningsklocka med onödigt många funktioner osv, begäret finns trots att behovet inte är skriande... Jag vet inte varför teknikprylar har en sådan lockande kraft på mig, jag kan egentligen ingenting om dem, tycker bara de är grymt coola och vill kunna lyssna på musik var jag än befinner mig. Och även om jag sällan blir missnöjd efter att ha inhandlat en teknikpryl så försvinner förstås den första lyckoruskänslan ganska snabbt. Det roligaste är ju egentligen planerandet innan, titta på olika mp3-spelare (ipod mini är ju fin men saknar radio (+ ”alla” har en ipod), Creative zen micro är billigare och har radio men är inte såå snygg, lägg på 1500 och få den ultimata spelaren iaudio x5 som dessutom kan lagra bilder, kanske). För att till slut konstatera, MD-spelaren får duga ett tag till, kanske kan jag unna mig senare för att fira något (läs avklarad D-uppsats).

Dessutom har jag sökt filosofi till hösten, har alltså inte så definitiva planer på att hitta ett välbetalt statsvetarjobb den allra närmaste tiden för att kunna leva ut mina mörkare lustar. Återstår möjligheten att övertyga sambon om den absoluta livsnödvändigheten i att gemensamt investera i en yttepytteliten digitalkamera. Vi får se hur det går.